Det är många som lider av en svårtkontrollerad nervositet inför tävling. Inte bara ryttare utan inom alla sportgrenar, föredrag, uppträdanden, prov, möte med människor, oro inför anställningsintervjuer etc så finns den där jobbiga känslan där. Jag kallar inte den för tävlingsnerver som är specifik för just tävling.
Jag buntar ihop alla känslor och kallar det för prestationsångest.
Prestationsångest är rädslan för att inte duga, rädslan för att bli dömd av omgivningen eller av en själv. För det är ju som så att vi är oftast vår egen värsta domare, mardrömsdomaren. Om du tänker på saken så finns känslan där även i enkla vardagsgöromål, vid klädval, vid middagsbjudningar, vid frisyrbyte, vid möte kvartsamtal med lärare etc. Det är en jobbig känsla.
Man kan ju inte bara bekämpa denna känsla precis när den hoppar in och skapar nervositet inför tävling.
Detta är en sak vi måste jobba med alltid, med vår självkänsla. Lära oss att vi är bra, att vi duger och detta OAVSETT hur vi presterar.
Affirmationer är bra kompisar i detta arbete. Det vi tänker skapar vi. Det blir vår verklighet. Om vi alltid tänker på att vi tex är tjocka, fula, dåliga etc så blir det så som vi ser på oss och vår självkänsla sjunker i botten.
Om man har en låg självkänsla så kan man enkelt beskriva att vi är som ett öppet sår på utsidan. Har vi det här såret så försöker vi ofta omedvetet laga detta sår genom att försöka trycka ner andra, döma andra så att vi inför oss själva framstår som bättre. Oavsett om vi gör denna bedömning bara i vårt huvud eller om vi går ut och offentliggör vårt nedtryckande av andra människor så skadar det oss ännu mer.
Vi kan aldrig bygga vår självkänsla på att trycka ner andra människor under vår egen nivå. Då har du byggt en känsla av att du är bättre än människor som du uppenbarligen tycker är dåliga (eftersom du tryckt ner dem till under dig själv). Det är ingen självkänsla. Det är en oerhört destruktiv känsla. Då är vi s.k dömande människor, och vi vet om att vi är så. Om vi själv är så så tar vi ofta för givet att andra är likadana och då tar vi givetvis för givet att ALLA är lika dömande som du själv är.
Som ryttare är det viktigt att lära sig separera sin egna prestation från sin häst. Det är svårt för många hästmänniskor. Jag skrev en gång ett inlägg om detta som du hittar här.
Sååå, för att återgå till tävlingsnervositeten som ju var dagens ämne.
Ställ dig själv frågan vad som är det värsta som kan hända om tävlingen går dåligt.
Definiera vad dåligt innebär för just dig?
Om det går dåligt, går det att göra det bättre nästa gång?
VAD är det du måste göra bättre?
Vad är det din häst måste göra bättre?
Hur kan ni som ekipage bli bättre?
Är du egentligen mest oroad över vad andra säger om din prestation eller om vad du själv anser om din prestation?
Helt ärligt, de flesta som tävlar är så otroligt uppe i sig själv och sina egna känslor, de har oftast inte tid att lägga på att döma dig.
Förstår du var jag vill komma? Du måste klart och tydligt för dig själv identifiera exakt just vad det är som du känner.
Du måste vända negativt tänk till positivt tänk.
Istället för att tänka att det här kommer att gå dåligt på en tävling så skriv en vacker lapp och sätt på din badrumsspegel där det står en kort mening som lyfter dig.
Tex: jag är modig som vågar tävla.
Det vi ser och tänker ofta skapar vi. Om du varenda gång du ser denna lapp på badrumsspegeln ser och läser dessa ord (säg dem gärna HÖGT) så har du kommit en bra bit på väg i att skapa din egen verklighet, din nya, sunda positiva verklighet.
Vänta inte. Börja redan idag för det är du värd.
Här är ett annat inlägg som jag tidigare skrivit i ämnet.
Jag kommer inom kort att starta onlinekurser i hur man höjer sin självkänsla och därmed minskar på sin nervositet på tävling.
Precis som vid ridning så måste man gå tillbaka till grunden med saker. Inte laga symptomen.
Och du, innan du slutar läsa det här. Glöm inte att du, ja just DU är en jäkla skön typ 🙂
Mer hästiga diskussioner på Facebook