Skaka hand med en sladdrig fiskhand…. Blärk…

(Detta inlägg publicerades ursprungligen i december 2013.)

Vi har alla någon gång i livet skakat hand med någon vars hand är alldeles sladdrig och slapp. Det är alltid lika otrevligt. Det är lätt att per automatik tolka in egenskaper som vi tror att denna hands ägare innehar. Dessa egenskaper är i stil med; mesig, initiativlös, velig, svag, opålitlig…tja… Alla är egenskaper som inte är positiva. Och det är dessa egenskaper vi ger till en ”dödafiskenhand”.

Men varför i hela fridens namn skriver jag om handslag i en hästblogg undrar du säkert nu?

Jo, det gör jag för att det (tyvärr) är vår hand som står för den största delen av kommunikationen med hästen. Hur tror ni att det känns att ”skaka mungipa” med en ”kallafiskenhand”?

Tja..Det känns som…. Klipper in från beskrivningen ovan; ”mesig, initiativlös, velig, svag, opålitlig”.

En häst plus en ryttare är ett ekipage, ett par. Detta par ska vara väl sammansvetsat, de ska dansa.

När man dansar vanlig pardans människor emellan så är det en som leder/för och en som följer med. Det är logiskt eller hur? Den som för styr med bestämda händer sin partner utifrån hur de ska röra sig. Den idealiska partnern följer ledaren blint, ger ledaren total tillit och låter sin kropp vara som ett stycke lera i hans händer som han får forma efter eget behag. Den som följer känner ingen misstänksamhet utan ger honom hela sin kropp utan förbehåll. Detta är magi på hög nivå. Alla som sett en sådant par vet hur vackert detta kan vara.

Är det en dålig dansledare som inte är tydlig och tillitsfull pålitlig nog så kommer följaren inte att oförbehållslöst kunna ge honom sin  blinda tillit utan hon kommer att vara aningens på sin vakt, försöka i förväg rätta till och parera dåliga val han gör. Hon ger sig inte hän till honom. Resultatet blir ingen vacker dans. Det blir två stycken som försöker leda varandra och dessa par njuter vi sällan av blotta åsynen av. Det saknas den totala följsamheten hos följaren och den totala kontrollen hos ledaren.

Översätt detta till ridning nu. Ett ekipage ska dansa. För att dans ska kunna bli vackert så måste en leda och den andra blint följa. Vem ska vara ledaren och vem ska vara följaren tror ni?  Och vad krävs av en ledare för att den andre ska följa?

Tja, många egenskaper. Jag hoppas att alla är överens med mig om att det är ryttaren som bör leda och hästen som bör följa. De flesta ekipage man ser till vardags är tyvärr ganska halvmediokra ekipage som består av en ledare (ryttare) som med kalla fisken handslag i tyglarna och ett otydligt fokus försöker kontrollera en följare (hästen) som i brist på en tydlig ledning roar sig med att leta spöken, gå på snedden, gå emot hjälper etc…

Allt detta beror på brister hos ryttaren, inte hos hästen.

För att ryttaren ska kunna leda hästen i dansen så måste hela hennes kropp och sinne säga samma sak. Här är ju sitsen viktig, den kräver en enorm kroppskontroll hos ryttaren för att kunna vara så stilla och precis i sin hjälpgivning att precis vartenda andetag har en mening. Men sitsen tar ju åratal att utveckla och de flesta ryttare har inte tid?!? att lägga ner så mycket tid på sitsen, de vill ju faktiskt börja träna sin häst (jag skrattar alltid när jag hör detta 😉 ).

Men om man nu är en av de 1000 tals människor som inte förlitar sig på eller bryr sig så särskilt mycket om att lägga ner massa år på att skaffa sig en skolad sits så finns det iallafall en sak du kan göra som kommer att göra en milsvidd skillnad. Och det är att skaffa dig en stadig ytterhand. En som INTE känns som en kalla fisken hand. En stadig stilla ytterhand kommer att göra milsvids skillnad för din häst då den mitt i alla 1000 tals ofrivilliga rörelser du gör på en hästrygg iallafall kommer att få en tydlig och stilla punkt att lita på och följa.

Saker att tänka på är att det är bara ytterhanden som ska vara sådär FAST och stilla. Man får ju aldrig låsa fast en häst så det är en mycket dålig ide att skaffa sig TVÅ fasta händer. En sak som komplicerar det hela är dessutom att ytterhanden (eller någon hand) ALDRIG får tänka bakåt ens för en sekund. Inte en enda hjälp får ges som innebär att handen backar på något vis. Tygellinjen får dessutom aldrig brytas. Detta är en konst som jag har märkt vid mina ridlektioner är svår att lära sig. Man verkar ofta se handen som bara en hand och försöker skruva handleden på alla möjliga och omöjliga vis när man ska ge hästen en tygelhjälp.

Mest poppis verkar det vara att  vrida handen nedåt, så att lillfingret hamnar mycket längre bak än pekfingret. Ser väldigt konstigt ut men det är såvitt jag kan se det mest populära tygeltaget som finns idag.

Som klar tvåa kommer det där man viker in handleden så att handryggen är längst fram. Vi har förvisso även andra tygeltag, de som verkar bakåt tills magen eller hakan stoppar upp (detta tygeltag är mest poopis hos de som rider med för långa tyglar.)

Sen har vi det ”ledande” tygeltaget som av någon anledning används som att det var ett trängande tygeltag (dvs man för tex vänster hand mot sin högra höft) ?!?!? Alternativt att man använder det ledande tygeltaget till lite allt möjligt, böja, ställa etc.

Listan hade kunnats göra lång men jag slutar där tror jag :-).

Kontentan av detta långa inlägg är att skaffa dig en stadig ytterhand med obruten tygellinje och en underarm som är rak ända ut till knogarna och där handen aldrig viks åt något håll eller backar ens en millimeter så kommer du att hjälpa din häst väldigt mycket. Och kom ihåg att det är hästen som ska gå fram till bettet, inte du som ska dra bak hans mungipa till din hand. Skillnaden är gigantisk.

Vill Du börja resan mot att bli en skolad ryttare så ta en titt på våra kurser.