April var en händelserik månad här hos oss. Kurserna ute i landet har börjat efter att ha haft en paus under vintermånaderna. Jätteroligt att träffa alla elever igen. Det är väldigt speciellt att få följa elever över lång tid. Deras framsteg blir mina framsteg, dvs jag gläds med dem och deras misstag blir mina misstag. Det sägs att man blir klokare och klokare med åldern och jag tycker faktiskt att det stämmer. Med klok menas egentligen bara att man blir ödmjuk nog att våga erkänna när man har fel vilket öppnar för helt nya insikter.
Mina bästa lärare är mina elever. Finns ingen som lär mig så mycket som de. En sak jag med mina elevers hjälp har börjat inse mer och mer är att det är inte så svårt att lära sig rida, det är däremot svårt att få hästen att gå med på att bli en i teamet. Man kan enkelt tvinga en häst till ungefär vad som helst och det håller ett tag. Men om man ska nå det där lilla extra så krävs det samarbete, från både hästen och människan. De måste sträva mot ett gemensamt mål.
Vad är det då som gör det så svårt att få med hästen i teamet? Olika saker men det jag märkt som är mest hindrande det är det där att ryttaren inte känner hästen. Man kan känna på olika vis, man kan känna takten från hästens ben, man kan känna hur hästens andas mellan sina skänklar, man kan känna trycket i tygeln. Det här är enkla saker. Problemet ligger väl i att man även måste känna hästens själ och hästens tankar för att bli ett med sin häst. Och det mina vänner, det är SVÅRT. Det är väl det som går under kapitlet hästkänsla. Innan jag började lyssna på mina elever så fattade jag aldrig att det var just här det brast. Folk i allmänhet känner inte hästens själ. Ridningen blir då väldigt teknisk och är det något som hästar hatar så är det att ridas med endast teknik. Det är så totalt meningslöst för dem. Hästar gör saker av en anledning. Om du inte kan ge den en annan anledning än att ”det kommer att göra ont på dig om du inte lyder” så kommer hästen att låsa in sin själ i en liten låda och därmed vara oåtkomlig för fin och mjuk ridning.
Hästar pratar med oss hela tiden, i en aldrig sinande ström, de säger ja, nej, kanske, ABSOLUT INTE, tja, ?
Om ryttaren lägger in en hjälp medan hästen redan är i tillståndet ABSOLUT INTE så kommer hon att få ett motstånd.
Om ryttaren däremot lägger in exakt samma hjälp när hästen är i läget där den redan sa ja så kommer hjälpen att gå igenom.
En ryttare som inte känner hästens själ kan komma att bli förbryllad över det här. Ibland funkar hjälpen och ryttaren känner sig duktig och ibland fungerar den inte och ryttaren känner sig förvirrad, alternativt blir arg.
Om ryttaren till nästa gång minns reaktionen på hjälpen när hästen var i ”ABSOLUT INTE” läget lägger in en hjälp som är stor och stark när hästen är i läge ”ja” hon kommer att få en häst som upplever att ryttaren är hårdhänt och burdus vilket gör att han inte kommer att bjuda på fler ”ja” i framtiden.
Så en ryttare måste alltså lära sig känna inte bara hästens kropp utan även dens själ.
En annan anledningen till att hjälper bara fungerar ibland är att ryttaren ger hjälpen på fel plats. Jag tänker på det här fenomenet som en ringklocka. Du kan trycka på den hur mycket som helst men den kommer bara att ge ljud ifrån sig om du trycker exakt på den runda knappen. Trycker du bredvid knappen så händer ingenting. Hästar är likdana. Det spelar STOR roll var du trycker.
Det är också viktigt hur länge du trycker på knappen. Vissa ringklockor ringer oavbrutet så länge du håller kvar fingret på den. Andra ringer bara en gång oavsett hur länge du håller kvar fingret. För hästen så är alltid ett oavbrutet tryck störigt, vare sig det ringer konstant eller bara en gång. Idealet är att man trycker på knappen när hästen är i jaläget och sen släpper man den så fort hästen påbörjat rörelsen knapptrycket bad om. Håller du kvar trycket efter att hästen påbörjat rörelsen så sker det där ”inlåsandet av själen i en liten ask”, dvs hästen stänger av sin känsel, vilket förvisso om man tänker kortsiktligt enkelt korrigeras med en sporre…..
Är man intresserad av fördjupning i ämnet kan man lyssna på den här filmen där jag pratar lite om känsel.
Känsel var ämnet. Att lära folk känna, det var betydligt svårare än jag trodde. Jag nämnde tidigare att mina bästa lärare är mina elever. Och med hjälp av elever som från början inte kände men numera känner hästens själ så har jag börjat förstå det här. Problemet med att inte känna är att man inte vet att det finns något annat. Man tror att det är det normala för hur vet man hur någon annan känner? Jag personligen känner massor och jag fattade aldrig hur det var att inte känna. Men jag börjar som sagt var tack vare mina underbara elever att förstå det här. Och jag börjar lära mig hur man lär ut det här men framförallt hur jag kan identifiera de elever som inte känner så mycket.
Men hur vet man då det? Första ledtråden är att titta på elevens häst. Är den okänslig för hjälper och stänger av sin ryttare så är oftast eleven likadan. Ni vet det där störiga att hästen är en spegel av sin ryttare…. Okänslig ryttare får okänslig häst. Givetvis finns det undantag på denna regel, det finns ett fåtal hästar som är så extrema mottrycksdjur att ingen ryttare, hur känslig denna än är kommer igenom skalet.
Hur blir man känslig som ryttare då? Steg 1 är att sluta tänka så mycket på saker som inte rör det man gör just då, dvs rider. För varje icke konstruktiv tanke du tänker så känner du en tanke mindre från din häst. Problemet är då hur man gör detta. Många människor har en hel myriad av tankar i huvudet dygnet runt. Det ligger lite i vår moderna tid där sjukdomar som utbrändhet blir vanligare och vanligare. Man kan inte be någon att sluta tänka. Det fungerar inte så. Först måste man sortera ut tankarna, ta reda på vad de står för. Det jag kommit fram till nu är att de tankarna som rullar runt i huvudet när vi rider och förstår vår känsla är t.ex prestationsångest, kontrollbehov, mindervärdeskomplex, rädsla etc.
Det säger sig lite själv att det här egentligen inte är ett ridrelaterat problem utan ett mänskligt problem. Det är alltså lite vanskligt att jobba på det enbart när man rider. För att bli en bra ryttare så måste man jobba med sig själv även när man inte rider.
Jag håller just nu att tillsammans med några kloka elever att jobba på fortsättningskursen i ridning. Grundutbildningen består av rent tekniskt ridning och man lär sig att känna grova fel på hästens kropp och hur man korrigerar detta, det som kallas för rakriktning.
Fortsättningskursen kommer att bli känslomässig ridning. Den kursen kommer förmodligen att bli klar i höst. Jag kommer dessutom att utbilda mig inom idrottspsykologi eftersom det här ämnet har väckt mitt intresse rejält. Mina elever börjar bli riktigt duktiga, snart tävlingsklara och då gäller det ju att kunna maximera deras prestationer. Så man kan säga att jag försöker hålla jämna steg med mina elever 🙂
Nåväl, nu blev det här långt och jag avslutar för att inte tråka ut er. Njut av dagen 🙂