Psoas, fiende för dagen

Jag som idag har fått den stora äran att gästa Lindahs blogg heter Jossan och har sedan det första inlägget i somras om kissing spines blivit lite av en fanatisk följare. Jag känner mig lite som ett svart hål som omättligt och ohämmat törstar och gapar efter mer kunskap i ämnet som Lindahs hjärta brinner så för, nämligen klassisk dressyr och ridning baserad på biomekanik, logik och respekt för hästen. Själv äger jag en gammal avdankad travare som är lite av ett måndagsexemplar och har enorma snedheter som jag kämpat mig blodig med under våra 1,5 år tillsammans. Varken skänklar eller tygeltag har dock hjälpt utan sakerna har snarare blivit värre. Motivationen kan ersättas med förtvivlan för mindre. Med sitsträning och enbart fokus på mig som ryttare och vad jag med min sits kan göra för hästen så har vi på bara ett par månader kommit längre än någonsin. Milton är finare än han varit på länge, skevheterna håller på att jämnas ut och både häst och pilot svänger på höfterna som aldrig förr! Nå, åter till dagens blogginlägg 🙂

Jag sitter numera och kämpar som ett djur i sadeln för att hålla låren platta mot sidan på hästen och få knäna att peka framåt. Eller, kämpa som ett djur kanske kan låta fel då det på utsidan inte ser så värst jobbigt ut, men då ska ni veta vilken kamp som pågår i min hjärna för att få alla nya nervsignaler att komma fram på rätt vis till rätt ställe! Jag försöker finna de där musklerna som måste kunna vrida om hela lårbenet men det är lite som att försöka tända en lampa där glödtråden gått av. Man trycker och trycker på strömbrytaren men det händer lik förbannat inte ett skit i andra änden.
Dock ska man inte beskylla musklerna enbart då höftleden hålls samman av ett gäng grymt starka ligament som gärna vill hålla lårbenskulan i höftskålen på just precis det sätt som de hållit den på plats i snart 27 år. Dessa måste alltså vänja in sig i den nya positionen och töja sig på vissa ställen och strama upp sig på andra. Detta kan ta ett tag 😛

Det handlar dock det inte endast om ligament och okontaktbara muskler utan också om motverkande sådana! En muskel som djävlas och gör precis som den alltid gjort tänker jag härmed redogöra för. Det är en muskel som jag just nu helst bara vill plocka bort och är just den muskeln som är största anledningen till att så många av oss svankar. Som vi vet så är svanken rytteriets största fiende och måste till varje pris och med alla medel avlägsnas innan man ens kan börja fundera på vart sittben och knän pekar. Nu har inte jag något större problem med svank men ändå så vill denna muskel mig ont! En muskeln har ju tyvärr inte endast en ände och kan alltså ställa till med problem på mer än ett ställe. En muskel är lite som ett starkt gummiband som drar sina två ändar emot varandra. Muskeln vill alltså dra de två skelettdelarna som sitter i ändarna emot varandra. Den muskeln som jag pratar om i detta inlägget är den som sitter fast på framsida ländkotorna, sträcker sig hela vägen ner framsida bäckenet och fäster in på in/baksida lårben precis under höftleden. Bilden nedan visar hela bäckenet snett bakifrån och illustrerar hur denna muskeln sträcker sig och i vilka skelettdelar den drar.

Detta är en muskel som man liksom aldrig lärt sig kontrollera, då den inte ingår i staben av rörelsemuskler, utan finns där enbart för stabilitet och hållning. Detta är en av musklerna man på något vis måste påverka för att förändra sin hållning, för det är precis det som det handlar om. Ni ser här att om man slutar svanka och istället kutar med ländkotorna så kommer muskeln att vilja dra i den andra änden och därmed rotera ut hela lårbenet = knä pekar utåt. Gaaaah! Så ni som tycker det är jobbigt att sluta svanka, prepare yourself, det kommer bli värre 😉

Sluta svanka = jobbigt, sluta svanka och rotera in lårbenet = jobbigt x 2!

//Jossan. Om någon vill följa min blogg så hittar ni den här.