Jag har haft en fantastisk helg. Duktiga, ambitiösa elever som strävar mot att bli duktiga ryttare. Helgen bestod av bågskytte, ridning, gemenskap, hästprat, ja, lite ridlägerkänsla. Härligt arrangerat av Janet och Stefan på Team Ljungagård, tack.
Jag blir stolt och varm ända in i själen när jag ser hur eleverna utvecklas mellan kurserna, det är helt otroligt vad ryttare kan utvecklas om de får rätt verktyg.
Helgens deltagare var av blandad kompott, vi var bågskyttar dressyrryttare, western, islandsfolk, skogsmullar, sadelmakare, tja, you name it. Det förekommer heller ingen rasdiskriminering då hästarna var Nordsvensk, Halvblod, Dölehäst, Ridponny, Islandshäst, Knabbstrub… Ja, ni förstår, det var som en kurs i Gott och blandat.
Det spelar ingen roll för målet för alla är detsamma, en frisk och hållbar häst som bär sig. Det är inte disciplinbundet. En häst är en häst, oavsett vad ryttaren rider för gren eller vad hästen är för ras. Det är ren och skär biomekanik.
Jag måste bjuda på en liten filmsnutt på en Islandshäst som var helt fantastisk. Detta moment är det vackraste jag vet. När en häst för första gången kommer upp med manken så liksom får jag lite gåshud. Det är vackert. Det här är en av mina fantastiska elever på en Islandshäst som efter bara 5 kurser lyckades nå dit alla strävar, bärighet,
längning av överlinje, höjning av manke(kalla det vad ni vill, kärt barn har många namn). Det ser ut som om hon bara sitter där men det är så långt ifrån sanningen man kan komma, Ryttaren gör massor, med sin kropp, innuti, muskler som ser till att ryttaren belastar hästen absolut liksidigt, så att hästen arbetar absolut liksidigt. Detta är dock fortfarande på bäbisstadiet, massor kan förbättras, ekipaget ska kunna använda resningen också. Men vi är på väg dit. att bli en fulländad ryttare tar åratal, man är aldrig perfekt, man kan alltid bli bättre. Men det här är ridkonst på hög nivå. Se och njut.