Jag tänker på tok för mycket, jag vet. Ibland kan det ta både veckor, månader och år innan tankarna får en röd tråd. Jag brukar undvika att skriva om den innan jag hittat den röda tråden för annars blir det jag skriver ännu mer obegripligt än vanligt 😉 Jag var på Gröna Lund och åkte karusell med barnen för ett par dagar sen. Tog tåget till den stora staden och jag lär behöva minst en veckas terapi efter att ha åkt både metro och spårvagn. Vet ni att Stockholmare springer i rulltrappor? Det finns tydligen en fil för icke Stockholmare, typ såna som jag som ser rulltrappor som en skön andhämtningspaus , och en fil för Stockholmare som uppenbarligen inte ser på rulltrappor på samma sätt som jag. Om man står i fel fil så låter de typ som min terrier när man försöker sno ett ben ifrån honom ;-).
Iallafall, Gröna Lund var målet för vår resa. Det var ganska länge sedan jag åkte karusell och inte ont anande hoppade jag in med lyckliga ungar i den första vi stötte på. Jetline hette den. Jag bjuder med er på en åktur den för att ni ska förstå vad den här inte ont anande stackaren utsatte sig för 😉 Inte min film, hittade den på youtube.
” Du dras upp 26,5 meter och susar sedan ner, in i en tunnel och över blå tåget innan man vänder nästan ute över vattnet tillbaka in i berg- och dalbanans hjärta. Du bromsas ner en gnutta där du kan pusta ut lite och sedan utsätts du för 4,5 g-krafter i en tvär uppåtvändning efter en mycket brant backe. Efter flera kurvor och spiraler kommer du in i en varmluftstunnel och sedan är det klart. ” (Wikipedia)
Vad Wikipedia glömde nämna är 90 kilometer i timmen , OMG liksom. Nåväl, Enjoy the ride!!!
Nåväl, till saken hör att jag har en kropp full med värk vilket innebär att jag vintertid typ inte kan träna någonting mer än mjuk Yoga, Chigong och Tai Chi liknande saker. På sommaren så blir min kropp typ smärtfri (allt är relativt) och då kompenserar jag vinterns missade träning. Detta året har jag fastnat för cykling och det har blivit 10-15 mil i veckan sista tiden. Det är så skönt att vara rörlig så jag gör nog mer än jag borde vilket resulterar i att jag har kronisk träningsvärk men det är en annan smärta än värksmärta så jag nästan njuter av träningsvärken. Jag råkade dock lyfte fel för nån vecka sen och fick ett ryggskott vilket var åratal sedan. Så, jag och mitt ryggskott hoppade inte ont anande in i den här karusellen.
Jag tog ett stadig tag i ett handtag framför mig och kände mig rätt kaxig när karusellen sakta tuffade upp till högsta punkten. När jag inser att det sen stupar typ rakt ner därefter och jag anar att den inte kommer att tuffa sakta nerför så känner jag paniken komma. I mitt huvud räknar jag ut allt som kan gå fel, dödsångest de luxe. Jag var så spänd att min rumpa inte nuddade stolen utan mina fötter spjärnade mig uppåt mot en stång som skulle hålla en nere. Jag skrek, jag kände att jag verkligen inte ville mer.
Tror ni att karuselljäveln lyssnade? Nope, den sket fullständigt i mig. Efter det snabba stupet så kommer en tvär sväng. I mitt spända läge så kastades jag ut mot ena sidan och KNAK säger det i min rygg och en blixt av smärta strömmar genom mig. Jag landar med en duns på rumpan och är helt slut. Det är dock inte slut med karusellfärden så jag tänker bara att om jag blundar så behöver jag inte oroa mig för vad som komma ska. Blunda och slappna av, blunda och slappna av, och håll HÅRT i handtaget. Ibland tjuvkikar vi och tankar som ”om den här karusellen går sönder så dör jag” far genom mitt huvud. Om Karusellen vore en häst så hade den skenat all världens väg om jag spänt mig så här när jag satt på den.
Jag är dock helt maktlös, ont som fan har jag men jag fortsätter mitt fokus, slappna av och lita på att Gröna Lund inte vill ha en skandal, de har säkert kontrollerat maskinen noga. Och..Då blev det helt plötsligt inte läskigt längre. Faktum är att det var väldigt skönt att ge sig hän och lita på att saker skulle lösa sig. Det var rentav behagligt.
När vi väl stannade var jag besviken över att färden var slut. Det var ju så roligt! Och det bästa av allt. Knaket i ryggen var kiropraktiskt så min smärta försvann och jag blev mycket mindre stel än jag var innan. Fantastiskt.
Jag praktiserade liknande tankar på alla karuseller. Enda gången jag inte lyckades slappna av var i en inte alls fartfylld karusell, Kättingflygaren. Jag var spändare när jag hoppade av den än när jag hoppade på den. Kan ni gissa varför?
Känsla av att ha ingenting under fötterna gjorde mig panikslagen. Ruskigt obehagligt. Jag kan faktiskt koppla den känslan till att rida barbacka. Jag skrittar gärna utan sadel men trav och galopp var det många år sedan jag var road av att göra. Jag har trott att det beror på dålig balans, men jag har väldigt bra balans så det är ologiskt. Jag inser nu att det beror på att jag personligen behöver känna fast mark under fötterna.
Det här får mig att tänka på ridrädda människor. När man är rädd och spänd så går livräddningsreflexen in, det är den som vill sätta dig i fosterställning , vilket när man rider innebär att man lutar sig framåt och drar upp knäna. Det är denna reflex som gör att du tappar stigbyglarna, särskilt i nedsutten trav. Så jag tänker att om alla funkar som jag (vilket inte alls är säkert dock) så gör först reflexen dig räddare och spändare då följden blir ingen kontakt med marken (stigbygeln). Det blir en ond cirkel, svår att bryta.
Sen drog jag paralleller med att åka karusell och att inte våga slappna av. Då blir det ännu lättare att ramla av. Många rädda ryttare försöker kontrollera omgivningen, i sitt huvud förvandlar de allt de ser till potentiella hästskrämmarsaker. En vanlig brevlåda blir en brontosarius, en liten plastpåse blir en eldblåsande drake etc. Man försöker göra paddocken helt befriad från störande objekt och blir lite sur/arg/frustrerad/upprörd när saker rör sig eller befinner sig där saker inte ska vara. Man försöker kontrollera omgivningen istället för sig själv. Det känns fullkomligt logiskt att göra så när man är i situationen men sett utifrån så finns det ingen logik i att göra så. Rädsla är inte logisk.
Så, slutsatsen av allt det här dravlet är att om du är rädd när du rider och därför försöker kontrollera omgivningen istället för dig själv , vad händer om du gör som jag när jag åkte karusell? Blunda, åk med, slappna av och våga känna tillit. Se till att dina fötter bärs av stigbyglarna hela tiden. När de inte gör det så har du hänget dig åt rädslan och känner ingen tillit. Ta då ett djupt andetag, andas in och sen ut, långsamt, hitta stigbygelkontakten, den stabila plattformen som bär dig tryggt. Lita på omgivningen, försök inte påverka den utan lägg fokuset på att slappna av, känna tillit, allt löser sig.
Man skulle även kunna säga att du ska bete dig som en Skåning i en rulltrappa, inte som en Stockholmare 😉
”Andas ut, hitta fotfästet, känn tillit, slappna av, andas”