Ögonen bor i röven

Ögon… Kan se ut så här. Vackra, djupa. Det sägs att ögonen är själens spegel.

Det är det vi ser alltså är det så. Punkt.

Dock är ju saker alltid väldigt mycket mer än vi ser. Ögonen bor i två hål i vår skalle. Den bilden är inte lika vacker för gemena man. Lite info om vad som ingår i en ögonhåla.

Ser ni att ögonen styrs av muskler? Ögon kan snurra i vår skalle. Hit och dit och upp och ner.

Jag har i många år tränat något som heter Feldenkrais. Feldenkrais är den absolut och totalt utan jämförelse bästa ryttarträningen som finns att uppnå. Jag använder väldigt mycket Feldenkrais övningar både när jag jobbar med ryttare men också när jag behandlar hästar.

Jag tränade detta för att lära mig rida bättre. Som en liten bieffekt så fick jag en syn som gör att jag om jag går till optikern kan se även de minsta bokstäverna utan något som helst problem. Innan jag började med Feldenkrais så såg jag ganska dåligt. Det tog ett tag innan jag kopplade ihop min förbättrade syn med min ryttarträning. Jag tränade liksom rumpan, inte ögonen.

Forskade lite i det och förstod helt plötsligt sambandet. Ögat styrs ju av muskler som ni kan se i bilden ovan. Dessa muskler slutar ju dock inte i skallen som på bilden. Där dessa musklerna slutar tar andra vid.

Där ”de andra” musklerna tar vid så tar ytterligare några andra över.

En muskel jobbar ju aldrig ensam. Muskelarbete är som ett pärlband. Som dominobrickor. Om en muskel spänns så får det följder i hela kroppen, från din tåspets upp till ditt öga, från ett finger till det andra fingret, från topp till tå.

Jag jobbar med att skola ryttare, så som jag själv en gång skolat mig och fortfarande skolar mig. Har man en gång börjat skola sig så kan man aldrig sluta, det blir som ett gift, man vill alltid utveckla sig lite mer och lite till och ännu mer. Man kan säga att vägen har blivit roligare än målet.  För vad är målet egentligen?

Innan så var målet ganska klart. Typ att man skulle få ordning på gångarterna på en Islandshäst så att man kunde tävla, att man skulle få ordning på en travares rörelsestörning så att den kunde tävla och vinna lopp, eller att förbättra galoppombytena på en PRE till att ske i varje istället för i vartannat.

Men nånstans där så slutade hästarna att vara målet. Man insåg att så fort man nått ett mål så var det roliga slut. Jag gillar att ha mål så jag började göra nya mål, omedvetna mål. Man hoppade upp på en häst och insåg att höger bak inte gick att peta in i ”hålet” det borde vara i och därför så blev galoppombytet assvårt åt ena hållet. Man släppte fokuset från galoppombytet till att få fatt i det där bakbenet. Medan man kämpade med bakbenet så kom man på att ens ena sittben var olydigt på den sidan så då satta man allt fokus på det där sittbenet. Medan man satt där och bara hade sittben i huvudet så kom man på att en axel inte alls gjorde som den skulle och att man konstant satt och glodde åt vänster av någon konstig anledning.

Vid närmare eftertanke så var ju hela ens kropp alldeles bråkig och olydig så man hoppade av hästen och gick hem och på vägen hem så körde man förbi stranden (jag bodde i Spanien vid denna tidpunkt) och det var så vackert så man stannade till och köpte sig en kopp kaffe på ett fik och så satt man där och tittade på stranden, lyssnade på vågorna som rullade och fyllde öronen med skön musik. Man blickade mot horisonten och som alltid när jag gör det så hör jag inom mig en klok kvinnas ord:

”Allting i naturen är böjt och krokigt utom horisonten för den är rak.”

Inser att horisonten inte är rak… Har min kloka kvinna fel? Eller är det jag som är snedögd? Eller vänta nu lite… Jag sitter ju som en jäkla ostbåge. Mitt ena sittben är inte ens i närheten av stolen. Hm.. Samma sittben som jag nyss bråkade med i sadeln…..

Hm..Kan det vara så att JAG, som jobbat så otroligt mycket med mitt ryttarjag inte ens kan sitta på en stol… Rättar till mig och voila. Horisonten blev rak. Mentalt gör jag ett par galoppombyte i stolen. Funkar perfekt. Får en illusion och kör tillbaka till stallet. Sadlar en något konfunderad häst igen, sitter upp och gör några perfekta galoppombyte.

Hoppar av. Åker hem. Sätter mig på balkongen. I en stol. På båda sittbenen. Tittar på en rak horisont. Känner mig ganska nöjd. Med min resa. Vad målet är? Ingen aning, det har jag glömt 😉

Vill du göra samma resa som jag gjort?

Du kanske även vill läsa Titta dit du ska

Kimberly, en av de logiska tränarna har skrivit ett läsvärt inlägg i detta ämne.