Nu har jag varit hos kiropraktorn så nu är jag rak

Det blev mycket diskussioner om blogginlägget jag skrev om snett bäcken. Många, många bokade tid hos kiropraktorn och konstaterade att jag är minsann rak. Skitbra, kul för dig. Men vet vad det värsta är? Det spelar ingen som helst roll att du är rak, eller att du blev rak efter att hen slitet i dig. Det är ganska lätt att bli rak genom ”yttre våld”.

Problemet är att det tar inte speciellt många dagar innan dina muskler gjort dig sned igen. Skelettet är enkelt förklarat en hög med ben utan egen vilja. Det kan inte styra sig, röra sig eller göra ett enda dugg på egen hand. Det är en marionettdocka helt i händerna på din hjärna. Det är hjärnan som är chef över ditt skelett och till sin hjälp har den en hel hög med undersåtar, dvs musklerna. Dessa muskler är väldigt konservativa saker, de vill göra som de alltid ha gjort, de vill inte jättegärna göra på nya sätt. Det beror på att deras chef (hjärnan) är konservativ.

När vi föds så har vi inga direkta rörelsemönster utan dessa utvecklar vi under livets gång. vissa mönster härmar vi från de vi ser mest, ofta föräldrarna eller annan närstående. Vi gillar att härma. Härmning står bl a Spegelneuronerna för. Om vi befinner oss i en ”stelbent” miljö med stela individer så blir vi stela. Om vi befinner oss i en ”rörlig” miljö så blir vi rörliga. Det finns massor av andra faktorer som spelar in såklart, det jag skriver om idag är bara en del av sanningen. Man kan alltså ta konceptet ”Du är vad du äter” till ”Du är vad du ser” till en helt ny nivå nu ;-).

Vi har inga direkta begränsningar när vi föds (bortse nu från gener, sjukdomar etc) utan vi har en massa olika sätt att göra saker på och vi kan göra dem utan problem. Vi ser det tex när barnen börjar röra på sig, först kan den rulla runt, den gör massa olika ljud, leker med fingrarnas och fötternas rörelse, stoppar in en fot i munnen, börjar krypa på de mest otroliga vis. Med tiden så sorteras dock ”icke önskvärda” rörelsemönster bort och endast de effektivaste används. Då har begränsningen börjat göras. Vi hade kanske kunnat …tja..äta? på 37 000 olika vis, men vi håller oss till att föra maten till munnen med ett verktyg som vi håller på ett bestämt vis i ena handen, vi för glaset på ett bestämt vis till vår mun för att dricka.

Detta kallas uppfostran, vanligt hyffs typ ;-). Anpassning till samhället. När vi gör denna anpassning så överger vi en himla massa olika sätt att göra saker på, vi överger massa rörelsemönster. Vi börjar utveckla vår oliksidighet, vi gör vissa saker med höger hand, vi lägger alltid huvudet på ett visst vis när vi lyssnar. Vi börjar gå ordentligt istället för att på barns vis skutta runt, vi slutar gå balansgång på murar, vi slutar klättra i träd. Vi blir vuxna helt enkelt. Vi tar på oss byxorna på samma vis, alltid stående på ett av benen, lyftandes det andra. Vi sitter vid en dator och använder alltid en hand till musen vilket gör denna hand extremt finkordinerad.

Under tiden vi gör detta så gör vår häst samma sak. Han lär sig att beta gräs med ena foten fram (denna fot blir låg i trakten och bred) och den andra bak (denna fot blir hög i trakten och kan få en tendens till bockhov och den blir dessutom smalare). Han lär sig

bli ledd på sin vänstra sida och han lär sig att när han springer iväg när han blir ledd så kommer hans huvud att dras åt vänster. han lär sig att när han tas ut ur en hage så går han ut, svänger åt samma håll för att vänta tills människan har stängt grinden. jag tror att ni förstår hur jag menar, han börjar alltså utveckla SIN oliksidighet.

Nu ska alltså dessa två individer börja dansa ihop. Den ena sittandes ovanpå den andra. Tjohej vad bra det går. Eller inte… 😉

Nu ska vi alltså ta två sneda oliksidiga varelser och göra dessa raka. Ofta märker vi att vi inte är raka så vi tar dit en kiropraktor eller naprapat, eller osteopat, eller akupunktör etc till antingen en av individerna i ekipaget eller bägge. Knak, brak så var vi raka….. Enda tills hästen går ut i hagen och äter med en hov fram och en hov bak, och människan går till sitt jobb och arbetar vid datorn, äter lunch, dricker kaffe etc… Pang så var vi tillbaka i vår snedhet.

Vi måste förstå att det som varit böjt inte kan bli rakt bara sådär. Det tar tid. Evinnerlig tid. Dressyr har fått så många olika betydelser nuförtiden, mest handlar det om att gå i form. Jag vet inte var det har uppkommit men dressyr verkar gå ut på en sned varelse drar i några snöre som sitter fast i munnen på en annan sned varelse för att få denna att böja på halsen, samt med hjälp av att sparka lite med benen få den att röra sig åt olika håll. Det går oftast inte så bra, det blir väldigt stelt och snett och oharmoniskt.

I Sverige har vi ingen riktig rakriktningskultur utan vi har mer en slags grovarbetarkultur i snabbmatsform. Det innebär att det är det vi ser överallt runtomkring oss. Då försöker vi ju givetvis härma detta, för det ligger i vår natur att härma saker vi ser, medvetet eller omedvetet (de där spegelneuronerna). Det är en av anledningarna till att det är svårt att lära sig RIDA i Sverige, vi har inga direkta bra saker att härma. Om vi ska hitta de bra sakerna så får vi leta ordentligt noga. Vi hittar inte det på ridskolor eller tävlingsbanor. Där ser vi mest en typ av tävling som verkar gå ut på att flest juck per sekund vinner, eller hårdast hand med bästa krullen på nacken vinner, eller flest idunkningar av sporre i hästmage vinner. Ryttarna liksom sitter ovanpå sina hästar och det svajar och gungar och hoppar åt alla möjliga håll och kanter, jag blir yr av att se på det. Men det är det vi har att härma. Den mesta inlärningen sker just av att hä
rma… Vi blir bra på att göra det vi ser mycket av. Vi härmar…

Men ridning går inte ut på det här. Det finns andra sätt att RIDA på. Där går ridningen ut på att Dressyr är att göra rak. Jag menar inte banka rakt med hjälp av kiropraktorer eller sporrar, utan om att försöka återskapa alla små rörelsemönster som har gått förlorade i processen att växa upp, att bli vuxen. Bli lika rörliga som vi föddes. Få hästen som ett smidigt föl, få oss till ett smidigt barn.

Dressyr för mig är just rakriktning, att få oss (ekipaget) smidiga och liksidiga, leta upp alla koordinationer som vi en gång haft och börja använda dessa igen. Det är inte lätt, man kan inte stressa fram det för när det blir stress så går reptilhjärnan in och tar över och då blir rörelserna stora, grova och ryckiga och vi kommer inte att våga använda oss av förlorade rörelsemönster, varken vi eller hästen. Sånt här sker i lugn och ro, vi blir glada för 1 mm nyanvändning av ett förlorat rörelsemönster. När vi kan förändra ett ytligt rörelsemönster det minsta lilla så kommer den djupa muskulaturen att kunna släppa på sin hållning, göra oss lite mindre sneda åt ett håll. Om man kan få den djupa muskulaturen att släppa efter 1 mm i månaden på ett år, då jäklar har man lyckats med bestående förändringar. 1 mm i månaden är ingen stor grej, det kan den konservativa hjärnan acceptera (det är hjärnan som styr musklerna) och då låter den oftast denna lilla förändring få stanna kvar. Men om vi försöker förändra typ 5 cm på en minut (vanligt när man tex försöker få hästen att böja på nacken med hjälp av handen) så kommer hjärnan INTE att acceptera detta. Den kan komma att gå med på det efter lite tjat, men den kommer INTE att släppa efter på den inre muskulaturen, snarare dra ihop den ännu mer och göra spänningarna större.

I ridning gäller verkligen orden ”Less is More”

Det som gör det så svårt att lära sig RIDA på detta vis i Sverige är att det finns så få ekipage att härma. Många känner sig uttittade om de inte rider som alla andra, att de inte har sin häst på tygeln, att de inte rider, så det är otroligt lätt att återgå till gamla skadliga ridmönster.

Vet du att det går att jobba bort det här problemet? Det är sånt vi sysslar med på Logisk Ridning. Ta chansen att unna din häst en rakriktad ryttare. Ridningen blir så otroligt mycket trevligare och lättare då. Titta på våra ridkurser 

Mer hästiga diskussioner på Facebook.