Ridrädsla har jag jobbat mycket med tidigare . Dock har jag inte alls haft detta syftet med mina ridkurser men det har kommit som en trevlig bieffekt.
Ridrädsla bottnar sig i grunden på rädsla för brist på kontroll. Dvs att ridning uppfyller inte ryttarens behov av att ha kontroll. Rädslan handlar i huvudsak om rädslan för att ramla av och rädsla för att inte bromsen fungerar.
När man är rädd så fokuserar man helt på att vara rädd. Om man är rädd och osäker så kommer hästen oftast att undra över vad piloten sysslar med, bedöma denna som en olämplig färdledare och ta sig an kontrollen själv. Hästen är ett flockdjur som antingen leds av någon eller leder någon.
Det FINNS guldklimpar till hästar som försöker hjälpa ridrädda ryttare. De är värda sin vikt i GULD.
Hästar som rids av rädda ryttare som trots sin rädsla försöker sig på att bestämma över hästen är en hemsk ryttare att ha på sin rygg, oföljsam, ryckig och i total ofokus (hästar HATAR ofokuserade ryttare). Hästen kommer att börja protestera och om man då bestraffar hästen så har man skapat en DUM och BRÅKIG häst…… Fast att den såklart inte är det men den kommer att bli det…. Sooo sad…
Iallafall. Mina kurser lär folk att RIDA. att rida innebär att vara här och nu, fokusera, inte störa hästen, utan att vara med den, sitta I den eller istället för ovanpå den). Det innebär att erbjuda hästen en ryttare som är behaglig att bära, som kan hjälpa den med balansen i stället för att förstöra för den. Och voila…så var ridrädslan ett minne
blott. Dels beror det på att jag har fyllt ryttarnas hjärnor med så mycket att känna efter, så många egna kroppsdelar att kontrollera (att rida innebär att man korrigerar sin egen kropp, inte hästens, hästens kropp följer med ryttarens kropp på köpet), så det finns helt enkelt ingen hjärnkapacitet över för att vara rädd. Och när vi slutar vara rädda så anser hästen oss vara lämpliga som färdledare och överlåter kontrollerandet av monster i buskar och liknande till sin ryttare. Hästen kan ÄNTLIGEN slappna av och bara vara. Det gillar hästar.
Jag klipper in lite ord från elever här nedan så får ni läsa själv. Om jag är stolt över dessa tuffingar? Självklart. De är inte bara vackert att se mina elever rida (de är så följsamma) och det är inte bara vackert att se lösgjorda hästar under dem, men det är dessutom vackert att se ekipage i harmoni.
Linda – vad har du gjort med mig? ”Har ingen telefon med mig”. Får till svar: Om du inte är tillbaka inom en timme så går jag ut o letar efter dig. Upp på hästen, ut på på slingan, träna fältsits (fuskade lite – höll ibland händerna mot halsen). Nöjd o glad kom jag tillbaka till stallet. En stund senare när vi sitter i solen o latar oss slår det mig plötsligt: Jag vill ju INTE rida ut ensam, dessutom är det 5 år sedan jag senast red ut på hästen. Tänk att jag var så fokuserad på vad vi skulle träna på att alla de där ”vill inte/törs inte” var raderade ur min hjärna! TACK för din fina pepp!
Har haft en period då jag inte ridit regelbundet, ridit några olika, vissa veckor inte alls, och lite annat som gjort att jag varit i en svacka. Har tex tyckt att jag inte får ut så mkt av ridningen, att jag inte får till det på samma sätt som förr. tills jag kom på att så himla mkt som jag lossat, som det knakat så finns det väl inte lika mkt kvar att lossa? Jag har ju inte alls ont i rygg eller höft längre.
Jag är ju oxkså en lite feg tant, tex att rida ut ensam och detta blir ju inte bättre av att jag rider sällan, eller hästen stått en vecka….
MEN, idag hände något, jag bara bestämde mig för att fokusera!! Så istället för att sitta och fundera på hur hon kändes, om hon skulle tveka, stanna, hoppa åt sidan utan jag satte blicken långt framför mig och bara fokuserade på fram, och halvlånga tyglar. Så vi skrittade ut själva i skogen och jag njöt och hon var cool (förutom hemåt då vi hade sällskap av totalt 6 hästar var hon tvungen att ta till en liten micro bock i nerförsbacken, men då var jag så lugn så jag brydde mig inte)
Idag har vi skrittat nerför utan att jag släppt drivningen &
panikhållit tygeln