Jag gillar verkligen den här snubben, Andrew McLean. Här pratar han om signaler, hur man ger dem och varför. Det han säger är så självklart, det är liksom så det är. Samtidigt så tänker jag att det är så självklart att man inte ens borde behöva säga det, men så är det tyvärr INTE. Det behöver sägas, igen och igen och igen.
Ibland undrar jag hur hästen överhuvudtaget kan urskilja någon signal alls från ryttaren. Jag menar, vi kan titta på den här filmen, en random film som jag hittade på nätet när jag sökte på dressage training. Den här ryttaren är en stilla och bekväm ryttare. Handen är så fin, så mjuk och stilla, hon har så oerhört fin balans den här ryttaren. Hon kan börja tänka på att ta till sig av Mc Leans råd. Hon ger inte alls så många signaler av misstag. Det här är bra ridning.
Men vi andra då? Vi som juckar och skumpar och sågar och plockar och skänklar och dunkar lite där och landar lite här. Vi kanske först måste börja lära oss att bli stilla i sadeln, att kunna ha handen helt stilla, att kunna ha skänkeln helt stilla. Innan dess är det knappast lönt att börja tänka på överkursen som ju faktiskt kroppens ändar är, dvs händer och fötter. För hur ska man kunna ge specifika signaler om man ger 37 signaler i sekunden? Och förvänta sig att hästen kan urskilja vilken signal den ska lyssna på och vilka den ska reagera på? Ni kan testa att googla på dressyrträning istället för på dressagetraining så får ni väldigt ”bra” filmer på vad jag menar med att ge massa signaler av misstag.
Om an sitter snett i sadeln, dvs belastar ena sittbenet och ena stigbygeln mer än den andra så säger man ju åt hästen att belasta sig snett, det är en signal. Denna signal kommer att göra hästen sned vilket kommer att leda till behov av massa symptomlösning i form av sågningar med handen och sparkande med foten. Det kommer att vara svårt att kunna öva på sitt signalsystem då tänker jag.
Jag har skrivit lite om det här innan på olika vis.
Utan stötdämpare går hästen sönder