Jag har i många, många år jobbat med ryttarens sits. Jag har genom empiriska undersökningar förkastat och tagit fram nya sätt att jobba med ryttarens sits. De ryttare som haft lätt för att ändra på sin sits har inte sporrat mig att utveckla nya metoder eftersom ungefär alla övningar fungerar bra för dem. De ryttarna som däremot INTE haft lätt att ändra på sin sits har hjälpt mig otroligt mycket. Jag har fått vända och vrida på mina kunskaper. I ärlighetens namn har jag grubblat mig typ galen i många, många år på varför vissa elever inte verkar mottagliga i sin kropp trots att de är ytterst ambitiösa och kämpar allt de kan.
Jag tänker att många av dessa elever redan innan jag träffade dem haft svårt för att lära sig kontrollera sin kropp och om man har svårt för något så är det väldigt lätt hänt att man tappar sitt självförtroende och intalar sig själv att man inte kan, att man inte duger. Då är det vanligt att man testar nya saker, prövar nya metoder, hoppar runt och blir det som jag kallar för russinplockare vilket i princip innebär att man tar lite saker här och lite saker där och så jobbar man enligt ett hopkok av saker. Oftast väljer man de saker som fungerar bra för en, det som är enkelt.
Saker som man redan kan är enkla och känns bra, triggar hjärnans belöningssystem. Då höjs självförtroendet och man mår bra. Men frågan är ju då om man egentligen tränat sig själv på djupet då? Om man undviker det som är svårt och bara kör på det som är lätt så bygger man upp ett bra självförtroende.Det kan ju tyckas bra. Och effektivt.
Det kan förmodligen fungera bra i alla sporter som inte involverar närkontakt med en annan individ. Men i ridning så har man en direktkontakt med en annan individ, en ytterst känslig sådan som gör allt du tänker, som härmar alla dina muskler. Dina låsningar blir hästens låsningar, dina tankar blir som regler för hästen eftersom han som det flockdjur han är, för sin överlevnads skull är är helt beroende av att läsa av sin omgivning, speciellt de som varnar för faror. När hästen känner en fara så vill han fly.
Problemet med ridning och hästhantering är att hästen inte tillåts fly. Vi håller på olika vis fast honom, man kan köra den hårda metoden med skarpa bett och hårda nosgrimmor eller den mjuka metoden med mutor för att få hästen att inte fly. Men faktum kvarstår, vi hindrar honom från att göra det som vår hjärna signalerar åt honom att göra, fly.
Om någon varelse, människa eller djur, ”tvingas” stanna kvar i en situation vi vill fly ifrån så låser denna varelse sitt sinne, det känner vi ryttare som att han blir olydig för hjälperna, lat eller trög. Vi kan försöka komma runt problemet med att öka kraftfodret för mer motor, eller sätta på en extra gaspedal i form av sporrar eller så kan vi försöka muta oss ifrån problemet. Men problemets grund kvarstår ändå. Allt ovan är symptomlösningar.
Detta har varit föremål för mina tankar i åratal. Jag har nu ägnat 1,5 år av studier om detta. Dels inom medicinen för att förstå det fysiska, dels inom psykiatrin för att förstå det psykiska. Det senaste jag hoppat på är en Instruktörsutbildning i Mediyoga vilken på ett fantastiskt sätt knyter ihop det fysiska med det psykiska. Jag tror jag förstår det det nu, nästan. Eller så är jag på väg att förstå det. Tror jag 😉 Det är så otroligt komplext, nästan ogreppbart faktiskt.
Men jag tror att vårt moderna samhälle faktiskt förstör vår förmåga att utveckla vår hjärna. Tänk dig förr i tiden. Du hörde av någon om något intressant. Du tänkte att du ville ta reda på mer om detta så du sparade några nyckelord i din hjärna för att sen när du hade en ledig stund ta dig iväg till ett bibliotek och läsa mer om det hela. Kanske fick du i någon bok reda på att det fanns en bra film. Du skrev ett brev till de som säljer filmen och beställde en film. En vecka senare landar denna i din brevlåda. Du ser hela den två timmar långa filmen. Många gånger ser du den. Insuper all kunskap du kan få. Du får en ny tanke. Sparar tanken, går till biblioteket fem dagar senare och letar efter mer kunskap om denna tanke.
Samma situation idag. Du hör något intressant. Tar upp mobilen från fickan, googlar om det. Läser lite. Blir länkad till en film på Youtube som är hela 4 minuter lång. Du ser halva eftersom det kom upp en ny grej som du var tvungen att googla på. Du kommer till en Instagramsida, du klickar i följa. Du ser att de har massa korta s.k storys som du med stort intresse följer. Storysarna är typ 10 eller är det 15? sekunder långa. Nu är du nöjd. Dessa 15 sekunder känns hanterbara att titta på. Det är enkelt. Du lär dig massor. Hjärnans belöningsystem triggas igång, vilket gör så att du känner dig duktig. Du börjar följa fler människor på samma ämne och kan nu dagligen avnjuta små, goda russin i form av korta storys utan att direkt anstränga din hjärna.
Förstår ni var jag vill komma? Ser ni vad jag menar? Jag tror att vi alla måste motarbeta detta fördummande av den mänskliga rasen. Vi måste sluta leta enkla saker. Vi måste engagera oss i svåra saker. Detta är anledningen till att jag inte ger er Storys utan bara helveteslånga svårlästa och urtrista blogginlägg. Det är mitt lilla bidrag till er ryttare. Varför? För att jag tror att om man vill bli en bra ryttare så måste man träna sin hjärna i det oändliga. Det spelar egentligen ingen roll hur man tränar den, men jag tror att det måste vara jobbigt, tidskrävande och frustrerande och inte innehålla några jäkla russin 😉
Jag fortsätter därför att erbjuda alla ryttare mina oändligt tidskrävande kurser som är svåra, frustrerande och utan russin. Mina fantastiska logiska instruktörer som jag utbildat i samma anda kommer även de att fortsätta erbjuda russinfri ridlektioner.Vi vägrar modernisera oss 🙂