Jag hör ofta att hästar tjaffsar. Och att man söker lösningar på tjaffset.
Lösningar på såna här problem erbjudes friskt i hästforum, det låter något i stil med nedanstående.
Tjaffsar den mot bettet så byter vi bett eller nosgrimma.
Tjaffsar den mot skänkeln så sätter vi på oss sporrar, och i förlängningen kanske även sporrskydd.
Tjaffsar den mot att sadlas så kanske vi binder upp den kort så att den inte kan bita oss.
Tjaffsar den mot borstning så smäller vi till den, ryter på den. Kanske binder den kort för att slippa bli biten.
Men har ni tänkt på en sak? Tänk om tjaffset är hästens sätt att prata med oss. Hästar kan inte utala ord men de kan visa dem.
När du tror att du ger mig stöd på bettet så skadar du min mun, det gör ont, inte bara i munnen utan i nacken och jag får svårt att andas.
När du sparkar mig i sidan så vet jag inte vad det betyder. Du sparkar mig så ofta och varje gång betyder det olika saker. Hur kan jag veta vad du menar just nu?Om jag gissar fel så sparkar du mig igen.
När du kommer med sadeln så vet jag att du ska rida och då vet jag att du kommer att dra mig i munnen och sparka mig i sidorna.Det är inget som tillför något i mitt liv och jag slipper det gärna. Därför säger jag till dig att jag vill inte ha sadel på. Dessutom så sitter sadeln fel och det gör ont.
När du borstar mig så kittlas det. Du tar för hårt/löst/snabbt/långsamt.Borsten är inte skön, byt till en annan. Du borstar på ställen där jag inte gillar att du tar på mig. Om du lyssnar på mig, studerar mig så ser du att jag signalerar varje gång du gör något jag inte gillar. Lyssna på mig och följ mina tecken. Borstning är viktigt för dig men för hästar är borstning något helt överflödet och onödigt. Ge oss en lerpöl att rulla i så sköter vi vår päls själv, tack.
Jag lovar att OM ni börjar lyssna på hästen och försöka göra som han ber om så kommer han att minska sina tjaffsiga beteenden och allt blir trevligare och lättare för bägge parter.