Hästar är vänner

Det finns så otroligt mycket vi kan göra med våra fyrbenta vänner. Jag har studerat och tränat på väldigt många olika inriktningar utan att egentligen specialicera mig på någon gren. Men med tiden har jag kommit på att det fanns en mening med att jag hoppade från gren till gren. Enda röda tråden jag själv kan komma på att jag följt är rörelsemekanik och kommunkation. Det är två enkla ord som innehåller så otroligt mycket.

Vi bortser från mina första ridår som jag tillbringade på ridskolor och senare med en shettis/russ korsning som lärde mig att ramla av och landa på fötterna med tyglarna i handen. Jag tror jag ramlade av typ 900 gånger eller så första året jag red henne 🙂

Rörelsemekanik började jag egentligen studera under de 10 åren jag aktivt jobbade med travare. Travare har ett slitsamt arbete, de får lätt ont och blir slitna. Ju snabbare man kan se var/om de börjar bli slitna ju snabbare kan man reparera detta. Det gäller att studera rörelsemönster när man kör hästen, hela tiden. Där lärde jag mig se benen på hästen, hitta ”fel” där. Sen lärde jag mig att känna på benen för att hitta små varningstecken på att en häst börjar få ont i en led.

Så travet gav mig känsla för hästens ben, både via ögon och händer. Dessutom så fick jag en väldigt bra hand då handen ju är det enda man har att tillgå när man sitter i en vagn bakom en häst.

Åren med travare gav mig även balans då jag red dem väldigt mycket i galoppsadel. Balans är väldigt bra.

Dock handlade ingenting här om kommunkation, det jag höll på med var inte på något vis hästvänligt, snarare tvärtom. Jag skäms för mycket av det jag höll på med då.

Ramlade in på vanlig ridskoleridning efter travet. Där lärde jag mig i princip ingenting som jag har nytta av idag. Möjligtvis att jag fräschade upp kunskapen om de olika ridvägarna man rider på en ridbana. Jag lärde mig att hålla ner hästens nos (även om jag var väldigt duktig på det redan innan *skäms*) och jag lärde mig också att rotera en hästrygg, det som kallas att ställa hästen i nacken. Jag lärde mig detta helt otroligt bra så jag bestämde mig för att fortsätta på denna bana inom en ridkonst där all skolning utgår från rotation.

Där förfinade jag min kunskap i ämnet och mina hästar roterade runt mig så lydigt så.  Till slut såg de ut som en tavla av Picasso typ, sådär konstigt som man ibland kan se gamla, gamla målningar på stridshästar där de har helt absurda vinklingar på kroppen. Antar att de tavlorna är målade på samma vis som man målade kvinnor på den tiden, där man överdrev kurvor och vinklar. Det fanns ju ingen kamera på den tiden och ingen häst hade klarat av att stå så där som på tavlorna så lång tid som det tog för målarna att rita av dem så man studerade nog riktiga hästar och sen förskönade man det hela när man målade så att det skulle bli kurvigt. Människan gillar kurvor, det är naturligt. I naturen är allt kurvor, det är naturligt, i naturen finns inga raka linjer förutom möjligtvis horisonten.

Men skolorna var alltid ett problem, hästarna var OLYDIGA, de skolade sig inte alls. Och jag började få vansinnigt ont i min rygg och hästarna likaså.  Jag bad om hjälp med detta av olika tränare men de sa bara att jag skulle fortsätta rida skolor. Så det gjorde jag tills min häst verkligen, verkligen började bli roterad och tjurig och bråkig. Min sadel satt så otroligt snett och jag visste inte hur jag skulle komma till rätta med detta. Det ryggonda blev värre. Jag skaffade en Islandshäst för det gjorde för ont i min rygg att rida travare. Islandshästen blev också utsatt för rotationsarbete. Tills även han blev bråkig. Och min rygg SKREK och jag var i princip sängliggande av smärta stor del av min vakna tid.

En veterinärcheck av hästarna visade hovbroskförbening av obotlig art på min stora och spattvarning på min Islandshäst. Jag tog bort den stora för han led så otroligt mycket av det (skäms idag att jag lät han gå så länge).

Jag sökte mig ifrån rotationstränarna och började rida för vanliga Islandstränare. Där lärde jag mig att dra och slita hästar i munnar. Det var inte speciellt roligt. Jag mådde rent ut sagt illa efter varje lektion trots att jag red för landslagsryttare som man ju kan tro borde vara det bästa.

Min rygg gjorde ont, ont, ont. Ryggskotten avlöste varandra. Min ena arm och mitt ena ben tappade all känsel, min höft skrek av smärta dygnet runt.

En röntgen visade på 2 diskbrock och en utsliten höftled. Något måste göras…. Jag letade och fann en dam. Som gav mig livet tillbaka kan man säga. Hon lärde mig varför min sadel alltid åkte på snedden, varför min häst alltid var bråkig och osamarbetsvillig. hennes mantra var ”Hästar är vänner, inte fiender”.

Det är ett otroligt bra mantra. ”Hästar är vänner, inte fiender”

Jag tänkte på detta mantra i helgen när jag för ovanlighetens skull bevistade en tävling. jag klarade av att vara där i typ 20 minuter. Ryttarna såg ut att hata sina hästar. Så fort hästarna lydde ryttarens sits och lydigt fortsatte gå fast ryttarens händer sa stanna, där de lydigt sprang fortare och fortare i traven fast ryttarens händer försökte få den i galopp, där de lydigt körde upp sina huvud varje gång ryttarens sits bad dem att göra så… Ja ni förstår. All kommunikation bestod av att bestraffa hästen när den lydde sin ryttares kropp. Bestraffningen skedde genom att dra hästen i munnen på olika vis, småryck, storryck, fasthållning….. Även sittbenen användes som bestraffning och såklart en massa sparkar i hästens sidor.

Hästar är så snälla, de ÄR verkligen våra vänner. Tänk om de bestraffat oss på samma vis som vi bestraffar dem…. Då är de helt plötsligt PROBLEMHÄSTAR.

Jag åkte hem. Och tänkte på helgen som varit, när jag och en elev satt och pratade om att tänk om folk visste hur kul man kan ha med sin häst när inga problem finns. Det är liksom normalt att ha ”bråkiga” hästar. Men onormalt att ha snälla hästar…….. Konstigt….