Det gör ont-att bli medveten
Mitt namn är Janet och grundare till Team Ljungagård. Vår gård ligger i norra Skåne, med Hallandsåsens sydsluttning som utsikt, med otroligt vacker ridnatur. Min förhoppning är att vi ska kunna fortsätta ha massor med bra och matnyttiga aktiviteter på Ljungagård.
Mina senaste rid och hästmånader, har fullständigt begravts i nytänkande, aha-upplevelser, sorg, besvikelser, ångest, tappra försök, stort lyckande, träningsvärk, djupandning, förståelse, insikt… och listan kan fortsättas göra lång och jag hoppas den kommer fortsätta jorden runt…För jag vill bli medveten! Jag vill bli en värdig ryttare, jag vill bli det jag alltid önskat- en värdig vän till min största kärlek i livet-HÄSTEN!
Under uppväxten tittade alla tjejer på killplanscher och blev alldeles till sig i brallorna.. Janet, hon titta på hästplanscher och drömde sig bort, novellskrivningen i skolan bestod inte av killar pussar tjejer, den berättade om hur hon mötte den vilda Svarta Hingsten i bergen, tämjde den och han skydda henne mot alla ondskor i världen.
Mitt ridliv har bestått av en salig blandning, ridskola, hopp-dressyrtävl (allsvenskan hoppn som 15 åring), islandshästtävl (SSM, SM, landslagskval)arbete i olika stallar (galoppstall i 12 år inkl Jägersro, hopp dressyrstall i olika omgångar x antal år) inkl turridningsverksamhet, in/tillridning, import mm. På det utb i sjukvård, massageutb, foderlära osv osv.. Med detta vill jag säga, att jag själv anser-numera är det ordet utbytt till ansåg-att jag nog hade en del kunskap i bagaget… Vad behöver jag lära mig om sits och inverkan? koordination och simultankapacitet? tss jag kan rida med 6 hästar i en hand, nog f.n kan jag både det ena o det andra…Fokus? fokusera lägg av, hur svårt är det liksom.. böjning? men hallå, alla vet väl vad en böjning är?? (eller?).. Rakriktning? nä nu får de va nog, de kan man ju (eller?)
Jag är nog den som fått äran att träffa Lindah, flest gånger detta året. Det är med stor sorg, jag inser…. (tänker)…. att min självsäkerhet i ridning faktiskt är en fantasi. Lurad, av alla de tränare som inget sagt, som inte själv har någon som helst kunskap i vad faktiskt det viktiga är i grunden.. Ångest, över de hästar jag ridit där jag trott jag gjort dom rättvisa. Men vad har jag vetat, jag har ju trott på allt som sagts o tänk så bra det gått, eller?
Det är så självklart när Lindah berättar, visar och man känner..Lättheten som infinner sig, lugnet i hästen, medvetenheten att vilja vara närvarande. Det är inget mesande, utan snarare en korrekthet, en fokusering, en vägvisning.. som att fostra barn.. Jag har förstått att rida är lika svårt som att fostra barn-ingen riktig bok finns att köpa-sanningen finns inom dig själv och förmågan att utföra det, med lite hjälp från rätt vägar, blir det helt plötsligt väldigt enkelt.
Idag ifrågasätter vi inte heller våra tränare, vi utgår från att dom är korrekta, att dom vet. Vi släpper alla hjärnceller utanför ridhusporten och som lobotomerade gör vi vad vi vad vi tror vi ska göra, för vad sägs av värde? hur ska vi veta vad som är värde? Det finns de ridlärare som stoppar tummarna i fickorna och håvar in våra pengar, enkelt byte vi blev, för inte orkar dom gå ner i grunden o hjälpa oss. Och är vi ärliga, orkar vi gå ner i grunden? Kan vi ta kritik? vill vi få kritik? Vi gör ju som vi alltid gjort, vi kan själva.. själv är bäste dräng… Eller?
När Lindah bokades in här på Ljungagård, var det egentligen inte för min skull (tyckte jag) Några ridande här, ville ha hjälp med grundridning.. och.. det behövde ju inte jag.. Men för deras skull kunde jag väl fixa det. Sagt och gjort, Lindah kom en solig höst dag med en strålande personlighet som inte går något förbi.
Lektionerna började med sjukgymnastik, såg ju fortfarande väldigt enkelt ut..
Min tur.. O´boy, vilket vackert väder… och ner kom solen i ilfart… Insikten slog mig i ansiktet… Jag behöver hjälp!!
Min vackra Camarguehäst Unique, 5 år och jag har nu tränat för Lindah några gånger och små små steg framåt. Små detaljer som gör en helhelt, som är steget för att ta nästa steg och nästa ..i så enkla saker så man blir förundrad att där ens fanns något att ”fixa” med..
Under alla mina ridår, kan jag inte minnas att någon ens nämnt de här sakerna som Lindah pratar om, som gör den största skillnad. För att spä på det lite extra, var jag redan sen långt tillbaka inbokad på lektionsridning för en i folkmun bra tränare, där det åter kom till bevis, inte ett ord om det nya jag nyss lärt mig vara så viktigt och som min häst behövde mig att klara av, för att vi skulle kunna börja samarbeta. Jag, hamnade i samma position i ridning (för jag är ju inte än så stark att jag kan behärska tekniken och absolut inte på borta-plan och visst va de hästen som va knäpp som var spänd, stel o bara bara iiiii.. som en fjäder) och det var ett faktum, jag och min häst var inte goda vänner på flera dagar efter den där borta-träningen.
Det stod väl ganska klart även för en blind höna, att kornet redan var funnet, det går inte att hoppa över ån för att hämta mer vatten, flera indianer rodde men en var halvdöd, hamstern måste nog ändå trots allt springa men åt andra hållet, alla lamporna var tända men någon blinka till då och då.. Insikten var ett faktum:
Peta in en pinne i brasan-så börjar vi