Idag bjuder jag på ett gästbloggsinlägg från en mycket klok tjej, Kim. Jag hade aldrig kunnat skriva detta bättre själv, jag håller med henne i allt hon skriver. Ni hittar hennes blogg här. Enjoy.
Det finns ett ämne som är tabubelagt och känsligt i de flesta djurkretsar. Ett ämne som bottnar i etik och moral. Som ett filosofiskt ämne finns inga klara förhållningsregler i detta. Detta ämne skapar ofta heta diskussioner med läger – som i de flesta sammanhang där människan är passionerat engagerad.
Vad är det jag pratar om? Jag pratar om den skyldighet och det ansvar man antar i samma stund man övertar ägandeskap över ett djur. Det ansvar man har över när dess sista andetag i livet ska ske.
Detta är ett ämne som kan belysas ur såååå många vinklar och kan omöjligt sammanfattas i en kort text. Objektivitet och kunskap är de två saker jag vill belysa idag. Jag gillar objektivitet och jag är rätt emotionell. En balans mellan objektivitet och passion är nyttigt. Man får inte tappa sitt logiska tänkande till förmån för det emotionella. Men logiken får inte heller ta överhand för empatin och passionen.
Så, nu ska ni få höra en djupdykning i filosofi från en ingenjör. Det är inte varje dag vi pysslar med sånt kan jag lova 😉
Jag och flera med mig anser att en dött djur lider inte. En död häst lider inte. Det är min ståndpunkt. Hur man väljer att tolka det ligger sedan i värderingar. Lite luddigt och flummigt och alltid högst personligt, right 😉 Vissa människor ser rött och odlar horn när de hör den meningen. Vissa kommer säkerligen bara att se mig som ett känslokallt monster efter dessa rader, när man egentligen inte kan komma längre från sanningen om mig.
Jag är en av Lindahs elever. Hon har berättat att det är många som söker sig till henne med sina problemhästar för att hästarna inte kommer överens med sin ryttare på ett eller annat sätt.
Det finns något här, som faktiskt börjar dras upp i ljuset i diskussioner kring hästhållning och hästhantering. En simpel fråga – varför? Varför gör hästen som den gör? Kritiskt tänkande, lika viktigt med våra djur som när man letar info på nätet.
Varför vill inte hästen gå fram för drivande hjälper ordentligt? Varför slår hästen ifrån när du borstar den över länden, över låret, över bogen? Varför slänger hästen med huvudet, kanske till och med hugger i luften när du lägger på sadeln? Varför spänner hästen ut magen när du ska spänna sadelgjorden? Varför leker hästen giraff när du ska tränsa? Varför går hästen iväg när du ska sitta upp? Varför bockar hästen? Varför tycker hästen det är jobbigt att lyfta upp hovarna, kanske extra när hovslagaren kommer. Listan är ändlös och små som stora saker kan man ställa frågan varför till.
Vad svaren blir, där i ligger kunskapen. Hur fungerar hästens kommunikation med oss? Vad är hästens instinkter? Hur fungerar den? Hur fungerar hästen biomekaniskt? Vill den tala om att den har ont? Att den är otrygg? Att den är neutral? Att den känner tillit? Förstår den vad du ber om? Är den ouppfostrad, outbildad? Dessa ord kan vara laddade med värderingar. Försök att hålla en neutral syn på ordet ouppfostrad. I någon grad uppfostras alla djur av varandra. Uppfostring är lite mer synonymt med att lära sig andra individers gränser i nån mening. Iallafall för mig.
Ofta ligger grunden till oönskade beteenden i att hästen skriker till sin ryttare att den har ont. Den kanske började med att viska, men tillslut skriker den. Om den inte har en inåtvänd personlighet och hamnar i inlärd hjälplöshet då. Självklart kan hästen vara ouppfostrad, inte förstå uppgiften, inte klara av uppgiften exteriört eller mentalt osv. Den åh så relevanta exteriören! Men om vi funderar lite på just smärta en stund.
Ställer man sig frågan varför och inte kan svara på frågan med den kunskapen man har så finns det en mängd tränare och veterinärer runt om i Sverige som kan vara behjälpliga. Man kan inte kräva att en djurägare ska vara allvetande. Det är inte en enda människa. Där emot anser jag att man ska vilja lära sig mer. Man blir aldrig fullärd. Om hästen bockar, rusar, är stirrig, rör sig stelt, kan det då kanske vara så att den har väldigt ont?
Är det en möjlighet att den har ont, undersök den veterinärt i första hand. Hittas allvarliga fel, då kommer vi till poängen med hela detta babblande. Vad gör man?
Är det humant att ställa en häst på boxvila en längre period? Att isolera den från socialt umgänge och den ständiga rörelse som ett stäppdjur behöver för både kropp och sinne, för att inte utveckla stereotypa beteenden? Jag lägger ingen värdering i box vs lösdrift nu. Båda är bra på sitt sätt. Nu är det dygnet runt i box över längre tid jag pratar om.
Är det humant att låta en häst som har galet ont i kroppen vara pensionär?
Är det humant att låta en häst gå som konvalescent/pensionär i den typ av hage en vanlig medelsvensson kan erbjuda i fleeera år utan mental och fysisk stimulans? Nu pratar jag liksom inte en 6 ha stor hage med varierad terräng. Det är inte så många som har lyckan att kunna erbjuda sina hästar detta.
Är det rätt mot en själv och hästen att kämpa sig blå med diverse krämpor som hästen ändå aldrig kommer bli helt fri från på grund av dåliga förutsättningar så som exteriör osv? Det tar mentalt på både häst och människa. Och hästen kanske har extremt ont i perioder.
Det är ALDRIG okej att fortsätta rida på en häst man vet har ont av något som inte kan gymnastiseras bort! I den hörnan av boxningsringen står jag med blodad tand och morrar hehe 😉
Otaliga fall att fundera över finns så klart om man har lust med det.
Att plocka fram sina objektiva glasögon i dessa lägen är svårt. Vi älskar alla våra djur! Våra hästar är tamdjur så några exakta paralleller med vilda hästar tycker inte jag att man kan dra. Även om de inte skiljer sig jättemycket från sina förfäder. Där emot ska man ha hästens instinkter, behov och ”naturliga” liv i åtanke när man tänker på dessa saker. Tyvärr kan jag tycka att det även finns en liten uns egoism hos människan som vi själva är lite blinda för. Vi älskat våra djur och vi vill inte skiljas från dem. Det är ju helt sant. För att exemplifiera så kan man ju fundera på meningen ”Jag saknar dig”. Att släppa taget är svårt. Kärlek…
Alla hästar förtjänar en chans, självklart! Men, ställ dig frågan varför om dess beteende och betänk dess förutsättningar. Hitta balansen mellan dina objektiva glasögon och ditt hjärta. 🙂
Kan bara hålla med dig Kim, man tar ett ansvar som djurägare som inte alltid är så lätt. Men man måste alltid göra det som är rätt för hästen inte för en själv. Vetrinärer borde bli bättre på att sluta behandla djur som istället borde få gå till sista vilan. Min egna häst står nu i sjukhage som är 20×20 och ska stå så i 1 månad med god prognos, men det gör att jag måste mentalt stimulera henne med promenader, uppgifter låta henne komma ut och äta gräs och så vidare. Hade prognosen varit osäker hade jag testat under en kortare period för att se om något hände annars är det dax att börja fundera på hur roligt hästen kommer ha det i flera månader eller år. Det är svårt att leka gud och bestämma men det är det vi signar upp oss för när vi köper ett djur.
Bra skrivet och bra att det tas upp.