Hur kan jag ha missat denna kloka man? Han har ju redan försökt förmedla allt jag förmedlar. Ta dig tid att gå igenom hans artiklar. Men man blir ju lite uppgiven. Med tanke på att han var ett stort namn och påpekade alla dessa saker redan på 90 talet utan att någon lyssnade…..
Han har så rätt. Folk idag tror att om man bara slappnar av och följer med och sitter på sittbenen och driver lite så kommer hästen att bli en dressyrhäst. Vem fan uppfann det där om att sitta på triangeln?
Läs….
” Av dessa hästar är dressyrhästarna den enda kategori som utbildas (tvingas) att gå i framvikt (på bogarna) under träning och som förväntas att vid tävling gå som tävlingsreglementet föreskriver. ”
Hans hemsida.
Det här är så bra skrivet att jag kopierar hans text rakt av. Ni hittar det i sin helhet här.
Som man bäddar får man ligga
”Jag visar här några synpunkter, tagna ur brev från två olika läsare.
Brev 1
”När sedan Mälardalens Varmblodsklubb annonserar om en clinic för Elisabeth Lundholm inför treårs-testet i början av november med platser för ridna två-åringar mår i alla fall jag inte bra. Tack och lov hittade jag en 2-åring hos en uppfödare av den gamla stammen, som tyckta att det viktigaste var, att hästen fick det bra och att vi trivdes tillsammans. Han poängterade att hans hästar var sena, vilket passade mig bra. Att slippa krav från uppfödaren för vissa prestationer, som är knutna till hästens ålder, är helt perfekt. Detta är också något som bör debatteras. Jag vet att Du har försökt med detta inför ”fyraårs-championatet”. När Lars Parmler i ett föredrag om treårs-testet samt fyraårs-championatet helt kallt konstaterar ”om ca 10 år får vi se vad detta har haft för betydelse för hästarnas hållbarhet”, så börjar i alla fall jag allvarligt fundera på att sluta med min hobby.”
Brev 2
”Jag tycker personligen att HMS (horsemanship) är och har varit en mycket god inkörsport till att upplysa och lära gemene man att det finns andra sätt att handskas med hästen än vad som lärs ut på ridskolorna och andra institutioner runt om i Sverige. Självklart så ger jag mig inte ut för att ha den kunskap och erfarenhet som Du besitter efter 55 år i sadeln, men det lilla resultatet som min Hustru och jag har uppnått genom spridningen av HMS har tveklöst hjälpt en liten skara hästar i Sverige att ha ett bättre liv med sina människor.”
Till dessa två brev kan läggas att antalet islandshästar i Sverige är över 10.000.
Det är bara att kallt konstatera att ridningen och utbildningen av alla dessa hästar jämfört med dagens dressyrhästar skiljer sig högst väsentligt. Inte i avseende på lydnaden men väl i sättet att röra sig. Av dessa hästar är dressyrhästarna den enda kategori som utbildas (tvingas) att gå i framvikt (på bogarna) under träning och som förväntas att vid tävling gå som tävlingsreglementet föreskriver.
Att detta sätt att arbeta är riktig bevisas genom att när alla hästarna gå på detta sätt och någon vinner så måste DETTA SÄTT ATT RIDA VARA RIKTIGT. Denna ”logiska” slutsats är uttalad av Ulla Wadeborn, som talesman för Svenska Dressyrtränarklubben, Dressyrringen och Domarkåren och speciellt för ”logikens upphovsmän” ; Erik Lette och B Tibblin. (Ridsport 21/1996).
Detta är en logik, som bara kan skapas och användas av människor med ”ärthjärnor”.
Om Ridsportförbundet inte sovit sin ”skönhetssömn” under så många årtionden hade B Tibblins bok Ridlära och E Lettes bok Ridning refuserats. Då hade orden om vikten av ”att bygga sitt hus på hälleberget och inte i sanden” besannats.
Visserligen hade det då tagit längre tid att utbilda både ryttare och hästar och hade resulterat i ett mindre antal duktiga människor, som kunnat leda många till riktig ridning och behandling av hästen i stället för som idag; många har små kunskaper om det oviktiga – men ingen har kunskaper om det viktiga. Detta leder till ständig utarmning av kunskapen. Jag hänvisar till min artikel ”En ond cirkel”.
Det har ju varit lite typiskt ”tyskt” att göra utvikningar från den riktiga vägen under 20 – 30 års perioder. Jag skulle inte bli förvånad om dressyrridningen i Tyskland kommer att återgå till det ridsätt jag under många årtionden förfäktat och som är angiven i TR, Svenska Arméns Ridinstruktion från 1940, Müselers Ridlära och Lars Lithanders bok Dressyrridning och Hoppning.
Jag skulle bli glad om jag fick uppleva den stunden, ty det skulle innebära att än fler hästar skulle slippa plågandet.
Törnbotten 1999-01-12
Dag Nätterqvist VBF GSR ”