Man hör alldeles för ofta ryttare säga att hästen inte har kapacitet nog för det ryttaren vill göra. Att ryttaren behöver ha en ny och bättre häst. Dessa ord är endast med sanningen överensstämmande om man är typ Carl Hester eller annan ryttare med samma ridkunskap.
Jag ser mest hästar som är alldeles för bra för sin ryttare. Ryttaren kan alltså inte använda hästens kvaliteer på ett konstruktivt vis.
Lisen Bratt sa det så klokt i ett avsnitt av Ryttareliten. ” Om hästen är bra så måste ryttaren också vara bra” (kanske inte exakt ordagrant, men budskapet var så här).
Faktum är att en bra häst är SVÅRRIDEN. Om vi ska referera till Ryttareliten igen så är dressyr ryttarinnan i det programmet ett ypperligt exempel på en ryttare som har alldeles för bra hästar för sin kapacitet. Hon klarar inte av att släppa fram deras kvaliteer, vågar inte RIDA dem framåt för energin de har (den där härliga energin som en bra häst måste ha för att kunna explodera i fantastiska dressyruppvisningar) kan hon inte hantera. Då blir det att ryttaren aldrig vågar låta hästen gå framåt och då kan hästen aldrig någonsin börja dansa.
För att kunna rida en häst så MÅSTE man lära sig hantera just den hästens energi och ge den ännu mer energi, och ännu mer energi och ännu mer energi. Man måste bygga upp en energinivå i storlek av en atombomb och sen kunna kontrollera denna energin. Jag tycker att känslan av en bra häst ska vara att man sitter på en atombomb som man styr med hjärnan. Man har alla energi samlat under sig och när man själv vill så släpper man bara ut lite av den och får det man vill ha, en ökad trav, en piruett , en passage etc.
Samma med hoppning. Energin måste hållas i schack för att kunna användas exakt när den krävs för att rida an mot ett hinder och hoppa detta och sen måste energin hoppa tillbaka in under ryttaren för att hon lydigt ska kunna svänga sin atombomb mot nästa hinder.
Samma om man håller på med Islandshästar. Samma med all ridning. Man måste samla energin under sig, släppa iväg den när man vill ha den men man måste också direkt man släppt iväg energin ersätta den med ny energi för annars räcker det inte till nästa ökning, då liksom blir hästen bara trist, spänstlös och framtung.
Så, man ska alltså aldrig ha en häst med en energinivå som man inte kan eller vågar fylla på och släppa iväg. Och man måste kunna göra detta med hjärnan, inte med sporrar och skarpa bett och hårda händer. Då får man det vi ser mest överallt. Spänstlösa hästar som går bakom hand och knappt har styrfart och knappt lyfter på sina fötter och som ju såklart blir väldigt låsta och stela och oformbara. man sitter och tjuvhåller dem istället för att mentalt fylla på deras energinivåer.
Enkelt sammanfattat så måste en ryttare ha en häst hon vågar ge handen och driva på , dvs hon måste ha en häst hon vågar ladda.
Så, om du tänker efter du som är missnöjd med din kapacitetslösa häst, eller missnöjd med din häst som bara drar iväg och hittar på djävulskap och som inte lyssnar på dig, som endast ”går i form” om du har ett kandar på den, som vägrar piaffera, som inte går att svänga på hoppbanan, som gör pissdåliga travökningar etc.
Är det verkligen fel på hästen eller är den helt enkelt alldeles för bra för dig?
Tillägg i efterhand. Det är inget brott eller ett nederlag att komma på att man är en för dålig ryttare för sin häst. Det tyder på klarsynthet och objektivitet att erkänna sina egna fel och brister. Det är beundransvärt att kunna erkänna sina egna fel. Då kan man börja om och skaffa sig en ”sämre” häst som har en mer hanterbar energinivå. Jag garanterar att det är MYCKET roligare att ha en häst med en hanterbar energinivå.
Själv är jag en feg en så jag rider en liten snäll Påni av kallblodstyp 🙂
Mer tillägg:-)
Det handlar ju inte om att alla vill eller måste bli en elitryttare. Det handlar ju mer om att man ska kunna ha en häst man kan ha kul med och inte vara rädd för. Kan man inte kontrollera energinivåerna så blir man rädd. Är man rädd är inte ridning kul.
Min foderhäst är alldeles för bra för mig, men jag vet om det..
Litar på henne till 90 % i alla lägen men mest när vi är i skogen och traskar runt..
Hon har en trav som heter duga och hoppar som en katt och hon är helt enkelt bäst <3
Jag har också en häst som är min överman, men rädd för honom är jag aldrig. Vi jobbar oss sakta framåt & det går bättre & bättre. Hästar förlåter det mesta & är med på att försöka igen. När hästen är för bra så tvingas ju jag att förbättra mig & det är kuul 🙂 (men glappet får ju inte vara föör stort).
När jag köpte min häst sa förra ägaren exakt så att hon såldes för LA var hennes max nivå, Vi tränar upp till St. Georges rörelser och jag har inte ens haft henne i ett år och skillnaden är att jag VET hon kan! Vi gör det tillsammans, hon står ut med mig haha!
Kul. men att träna St Gerge rörelser kan man göra med många hästar . Det behöver inte betyda att de har kapacitet för det. Det är skillnad på att kunna göra dessa rörelser bärigt eller att bara trickträna.Kapacitet för en klass brukar även betyda hur stor förmåga de har att gå med höga benlyft. Det har egentligen inte med ”tricksen” att göra. Nu vet jag ju givetvis inte hur just din häst är så känn dig inte träffad. Ville bara inflika detta.
Intressant ämne och visst är det många som har för svåra hästar, men att en häst aldrig skulle kunna vara för begränsad om man inte är typ världsbäst håller jag verkligen inte med om! Bara för att en häst kan rörelserna i svår dressyr betyder det inte att den kan gå det, och om man då försöker pressa fram mer gång och samling än vad som egentligen är rimligt blir nog både häst och ryttare frustrerade. Vissa hästar är lämpliga lättklasshästar medan andra räcker till för svår klass, och om en ryttare som vill tävla högre klasser (och har kunskaperna för det) är det troligtvis betydligt mer lämpligt att ha en häst för den nivån än en som blir stressad av byten eller som har begränsade gångarter, och som därmed alltid skulle behöva pressas över sin bekvämlighetsnivå för att ”räcka till”.