Oftast så beror ridrädsla på att man är rädd för att inte ha kontroll på hästen. Man är rädd för att ramla av. Man är rädd att den ska sticka, bocka eller att man inte kan stanna den.
Det är inte alla som ens vågar erkänna för sig själv att man är rädd. Då är det väldigt svårt att göra något åt det. För man VILL ju rimligtvis sluta vara rädd, så att ridningen kan bli rolig igen.
Jag har aldrig förstått varför man om man är ridrädd absolut måste tvinga sig att både trava och galoppera. Man blir väl inte mindre rädd för det? Snarare mer spänd. Och är ryttaren spänd så blir hästen garanterat spänd.
Det viktigaste borde vara att åtgärda punkterna som gör att man är rädd. Tex att ramla av. En stadig sits gör att man inte ramlar av så lätt. Att man får koll på sin andning innebär att man lär sig behärska sin spändhet vilket hjälper hästen att bli mindre rädd.
Att man hittar ett sätt att bromsa sin häst är också väldigt viktigt.
Jag har märkt att mina kurser gör underverk för just ridrädsla. Det var inte syftet med kurserna men det har blivit en väldigt trevlig bieffekt. Det är otroligt trevligt att få vara en del av detta. Och då är klientelet i grupperna allt från skogsmullar till MSV dressyrryttare, distansryttare på hög nivå, Islandsryttare och framförallt många olika tränare inom olika grenar. Alla samsas här. Helt magiskt är det.
Jag klipper in lite ord från elever är.
Min hjärna har på ett plan förstått vad du försöker lära oss om att låta saker ta tid. Att göra en sak i taget. Men jag har ”inte varit helt mottaglig”.
Insikten om långsam, fokuserad och lugn träning har landat allra bäst i mig tack vare Handkurserna. Jag var ju nybörjare på det området kan man säga och det har varit väldigt bra för då har jag verkligen tagit ett steg i taget, och varit väldigt grundlig och gett det mycket tid.
Tack gode gud Lindah för denna kurs. I dag kom vi i frisk trav efter en väg & helt plötsligt får djuret för sig att göra en 180 graders tvärvändning för det låg en mörk snöklump i kanten. Satt kvar & tackade Lindah & kursen att jag satt kvar
Den lyckan som uppstår när jag känner ren och skär ridglädje igen?Wiiii!!Tappade den i våras efter att ha haft två hästar med låååånga skadeperioder och avslutade detta med ett misslyckat svanhopp från en häst jag blev medryttare på. Bröt armen och tappade helt självförtroendet.
Lindah frågade i gruppen tidigare om vi kände någon förändring, typ före och efter vi börjat med logisk ridning. Min stora skräck före var att hästen under mig skulle gå sönder. Behandlade dom som porslinshästar till slut…och där dog också glädjen.
Med grundkursen växte självförtroendet och därmed tryggheten. Att lära mig VARFÖR jag ska göra på ett visst sätt och inte bara ATT jag måste det. Nu har jag förmånen också att ha en instruktörselev att tillgå och fick även köpa en rutinerad häst som utmanar mig på ett sunt vis. Nu börjar jag känna under en ridtur vad som saknas och vad jag då behöver korrigera. Verktygslådan fylls på och jag plockar fram allt eftersom det verktyg jag hittils förstår behövs just där och då. Resan är påbörjad…och vi har TID.
Jag tänker numer inte enbart på att hästen går sönder och låter mig paralyseras av det utan jag tänker och försöker anamma hållbar ridning så långt jag förmår. Prestationskraven försvann och där någonstans kom glädjen tillbaka
Jag är lite kaxig ibland. Jag får nämligen aldrig träningsvärk av att rida längre så jag känner mig stark. Jag har ju tränat logiskt i ett helt år på många olika hästar. Nu går jag bakbenskursen. Men, igår kände jag att det var dags att prova något nytt (gammalt) så jag bestämde mig för att försöka sitta ner i traven på två av mina hästar. De två som för övrigt har absolut mest gång… Det gick faktiskt helt ok men kändes väldigt ovant, även om jag suttit enstaka minuter under året på en av de andra hästarna. Jag har ju bara ridit lätt och stått i fältsits i ett helt år på de här hästarna. De har utvecklat sina gångarter jättefint tycker jag och har ett rejält schwung nu. Jag satt ner totalt på båda hästarna kanske i 5 minuter. Och jag har sådan träningsvärk idag, haha!! Jag bromsar ju inte längre utan det gäller att helt enkelt sätta sig i den där fantastiska traven. Förr i tiden bromsade jag mig in i den sittande traven, precis som de flesta gör. Det här är verkligen en utmaning på en häst med stor trav och man måste blockera ett antal reflexer som slår till. Jag lyckades hyfsat tycker jag men den ena av hästarna undrar jag faktiskt om jag någonsin kommer att kunna sitta ner på igen… Jag är uppenbarligen fortfarande lite för låst i höfterna fast det är milsvid skillnad mot där jag var från början. Nu ska bakbenskursen lossa på lite mer spänningar så vi får väl se om ett par månader. Kul var det iaf att hitta en uppgift som påminde mig om hur gött det är med träningsvärk. Lite avundsjuk på er som precis börjat. Ni har mycket roligt framför er!
Jag har alltid varit rädd för att ramla, överlag. Lite jobbigt då när man hoppar eller rider annars bara och är nervös för skutt som gör att man tappar balansen och ramlar av. Jag har ramlat av rätt mycket när jag var yngre. Nu är jag mycket mer balanserad och litar helt enkelt bättre på min kropp och balans. Igår märkte jag vid uteritten att den spookiga hästen faktiskt tog stöd från min rumpspänning som kom automatiskt när han tittade på något. Det kändes riktigt bra, jag kan numera rida på långa tyglar på honom ute pga detta.
Focus! Äntligen har jag fått det o vilken skillnad det blir på ridningen,har ju en känslig häst o den förra var ändå värre så hjärtat hamnar i halsgropen ibland men nu kan jag hantera det på ett annat sätt!
Jag har alltid varit rädd att misslyckas, men har genom den logiska ridningen lärt mig att se de små detaljerna, fokusera smalare och inte kräva mer än att både jag och häst går lyckliga av banan. Det är stort!
Jag håller på att bemästra min ridrädsla. Har lagt över skulden på min häst för att hon varit tittig. Men egentligen är hon lugn bara kolla på henne när hon står i hagen. Så det är jag som gör att min häst spanar efter faror. Så mycket fokus på att andas och slappna av Balansen är väldigt viktig också och den har inte varit så bra. Men den håller på att bli bättre. Att jobba från marken ger oss ett bra självförtroende också Att se att vi klarar av att jobba i det läskiga ridhuset Vi är på åt rätt håll
Kursen har hjälpt mig mycket. Har varit rejält rädd att rida mitt sto förut. Det är en tuff o känslig dam som varje dag kollar om hon kan bestämma Eftersom jag alltid rider ensam och inte har ridbana el ridhus, så gör vi allt ute. Förut kunde vi ha diskussioner på 20-30 min om vi verkligen ska gå denna väg.. Vart ofta rädd o planerade alltid ridturen så vi inte skulle råka ut för spoky saker som triggade hennes beteende. Kursdelen andas förändrade mönstret helt, jobbar med det varje pass! Jag är nu en ryttare som ofta söker upp ”farligheterna” för att lugnt titta o rida förbi? Numera är det små små frågor om vi verkligen måste gå.. dock ibland i samband m ex brunst kan det gamla beteendet komma tillbaka. jag upplever också att min sits är mycket stadigare, sitter mkt tryggare då min häst ofta gör rejäla ”unghästskutt” då hon ser ngt . Ska gå vidare travkursen och även mentalträning nu.
Efter att ha blivit jagad av lös hund i skogen och slagit mig rejält när jag trillade av. Har kurserna gett mig massa nya del mål och ett nyttigt fokus, bl.a. inte leta efter faror. Lilla hästen har förmodligen redan gått vidare o släppt händelsen men jag har kvar en del hjärnspöken. Men det blir bara bättre tack vare kurserna både rid som hand/kurser. Och vilken balans jag fått testade att rida barbacka nu när det va kallt.
Fram till för 18 år sen var ridningen min andra kropp, funderade sällan över rädslor (ung o odödlig oxå)
Fick därefter sjukdomsbild (sängliggandes i 1.5 år o livslång värk kom) under min väg tillbaks var o är fortf rädslan att förlora kontrollen över kroppen o nervtrådar var/är borta m obalans o rädslor m spänningar o andningssvårigheter till följd.
Med logisk ridning har jag fått en karta att leta efter vägen, tillbaka till vägen som leder till kroppskontroll o kan mer o mer när jag märker att jag har dåliga dagar, gå tillbaks till kartan o leta utan att tappa mig in i rädslan som jag gjorde innan. Detta tar jag med mig i vardagen oxå.
Skillnaden för mig är som natt och dag, idag ser jag fram emot att rida. För ett år sedan hade jag ont i magen inför varje ridpass. Verktygen fokus och att andas ner bowlingklotet i marken gör underverk på både mig och mitt hetsiga fullblod. Jag har precis börjat bogkursen nu och min balans har förbättrats jättemycket. Tror att det som hjälpt min rädsla mest är vetskapen att om jag vill ha en lugn och harmonisk ridtur måste jag börja med mig själv! Min häst är verkligen en spegel av mitt mentala tillstånd här och nu. Den logiska ridningen har lärt mig det!
Jag är helt enkelt rädd för att ramla av och slå mig illa… Och det kan man ju göra om hästen skulle snubbla och gå omkull eller sticka iväg. Jag har inte ramlat av många gånger i mitt liv fast jag fräst runt i skogarna i alla år. Har haft tur många gånger…. Men jag har blivit mer rädd med åren och har alltid tagit det försiktigt med min nuvarande pålle…. Önskar mer ridglädje tillbaka!
Kurserna har gett mig fokus och lite jädrar anamma. Vi har tränat och pålle hittar sin kropp mer och mer. Och jag börjar få ihop min. Därmed är jag inte riktigt lika rädd att krascha längre, pålle snubblar mycket mindre och har styrkan att reda upp om det ändå sker. Det är inte längre framdel och bakdel med nåt fluffigt i mitten utan det börjar bli en hel häst. Och det är lättare att rida då
Jag har blivit starkare i min kropp och den sitter oxå ihop bättre nu. Det gör ju att jag klarar mer bus än jag tror!
Men det kanske viktigaste är att jag vet att det med kurserna kommer ännu fler verktyg och ännu mer ridglädje!!
Jag är tacksam för att jag kan jobba hästarna I skritt, och dessutom med gott samvete! Med förtroende, kontroll, balans och styrka I skritt blir Traven/galoppen lättare.
Jag har fått verktyg att ta till när det blir riskerar att hända något. Jag vet nu hur jag ska göra: Spänna magen, andas, nynna på en sång. Blir numera förbannad på mig själv om jag drar åt mig tyglarna och drar hästen i munnen om det skuttar till. Det ska inte behövas längre då sits och balans är bättre. Emoji wink
Men eftersom jag just nu är i mer räddläge pga att det KUNDE ha hänt något vid en uppsittning när hästen sprang iväg …vilket det nu inte gjorde eftersom balansen är bättre… så håller jag på med analys av just min rädsla: Jag har katastroftänk i alla möjliga hästsituationer. Förutom att inte kunna bemästra katastroftankarna så inser jag att jag inte kan läsa häst och har därför svårt att förute vad som kan hända och istället överdriver i min skalle.
Så jag hoppas på Mentalkursen samt Horsemanshipkurserna, i kombination av ridkurserna såklart, för att komma vidare.
Min största rädsla med hästen har varit att jag blir rädd när han går upp i energi. Vilket han är/har varit grymt bra på att göra och FORT!
Han brukade göra det av främst två orsaker, den ena för att han blev rädd eller ”rädd”. Och den andra: SIS (skit i saceln) Särskilt när SIS försökte förebygga ett, inte alls säkert inkommande, energianfall genom att medvetet och ibland omedvetet tjuvhålla honom.
Vid orsak nummer 1 försvinner hästen under mig. Jag får noll kontakt och han använder sina välbevarade galopphästmuskler därbak till att försöka fly. Det blir oftast inte mer än några stora skutt-steg, men de stegen går fort och det tar en liten stund för honom att komma ned i energi sen.
Vid orsak nummer 2 blir hästen vansinnig. (Och jag förstår honom.) Han protesterar genom att fullständigt stänga av mig och börjar studsa. Detta studsande kan pågå i upp till fyrtiofem minuter och, (jag har provat att rida mig igenom dessa anfall vid ett par tillfällen. Efter fyrtiofem minuter orkar jag helt enkelt inte längre.), i alla gångarter och jag tror att ”halt” också kan räknas som en gångart i det här fallet. Han står på samma ställe, men studsar upp och ned.
Nu, tack och lov, så fattar jag bättre och vet bättre! Jag har LÄRT MIG att slappna av. Slappnar jag av så slappnar min häst av. Jag har lärt mig att jag behöver inte tjuvhålla min häst. Han kommer aldrig att dra iväg med mig. Han har aldrig dragit, bockat, kickat eller tappat mig. Jag har insett att min rädsla har berott på att jag har varit rädd för att tappa kontroll över ekipaget, trilla av och dö, eller att min häst orsakar någon skada på andra. Och – jag har också varit rädd för vad andra ska säga. Att andra tycker att jag är en dålig ryttare … att min häst är knäpp i huvudet och – ja, ni vet hur snacket kan gå. Men – jag har genom det logiska fått lära mig verktyg och tekniker som gör mig till en bättre ryttare och hästmänniska. Verktyg och tekniker som fungerar i praktiken. Som passar mig och min häst. En träning där vi får välja bort nosgrimmor, gummisnoddar, hjälptyglar och ”visa vem som bestämmer”-attityd. Där träningen och dess resultat får ta den tid som behövs. Så skönt.
Idag är vi ett lugnt och tryggt ekipage som inte ser några begränsningar i vår utveckling, som inte oroar oss för vad som kanske kan hända eller om vad andra tycker och tror, som har en fin kommunikation både från marken och uppsuttet. När han nu någon gång varvar upp i energi så blir jag inte rädd längre. Jag andas mig igenom det och rider/tränar vidare. Jag har alltid haft roligt med mina och andras hästar, men så här roligt har jag aldrig haft tidigare
Jag har blivit säkrare i sadeln. Har varit livrädd att ramla av ifall han skyggar för något. Sist kom vi i full galopp & han tog ett skutt åt vänster & jag satt som gjuten. Eller då vi skulle över ett sankt område ( 40cm) satt fö i barbackapadd som inte har stigbyglar. han tog sats & hoppade hur långt som helst. Förväntade mig att han skulle vika vänster mot stallet, men han vek åt höger. Satt kvar men 1/2 jag var utanför honom. Hade det varit före grundkursen så hade jag med 100% säkerhet tuggat grus
Är du nyfiken på att lära dig mer så ta en titt på våra onlinekurser eller kontakta en av de logiska tränarna.
Hej Vill ha hjälp med min ridrädsla
Hej jag skulle behöva hjälp med min ridrädsla, vågar inte trava eller galoppera längre, är orolig att hästen ska sticka, bocka och snubbla.
Mvh
Teresia
Det är inte ett måste att trava och galopera, skritt är en trevlig gångart 🙂