Lära barn rida

Det är mycket snack om ponnyakuten så jag blev lite inspirerad att skriva lite om hur man bör lära barn rida. Grunden har vi här i denna film om hur man lär barn cykla. Principen för ridning är densamma. Dvs att först måste vi ha en häst som är självgående och som utan protester går rakt fram utan att stanna eller vingla. Det ger frihet åt barnet att hitta balansen.  Vi människor håller ju balansen genom att viffta med armarna. Därför kan man inte lära sig hitta balansen om armarna måste göra saker (så som att styra en häst). Det sista i vår kropp vi kan koordinera är armarna.

Det första vi måste koordiinera är vårt bäcken eftersom det är den centrala styrenheten i vår kropp. Det är bäckenet som styr allt i kroppen. Bäckenet styrs i sin tur av hjärnan. Om vi utsätts förs stress och irritation och krav så är hjärnan fullt upptagen av att vara stressad och irriterad  så är det endast reptilreflexerna som styr bäckenet eftersom hjärnan inte både kan lära sig saker OCH styra saker. Den kan bara göra en sak i taget. Dvs antingen styra saker medvetet ELLER fokusera på rädslor och orosmoment.

När den fokuserar på orosmoment så är den inte mottaglig för ny information. En hjärna måste ha absolut lugn och ro för att kunna ta in nya saker eller att medvetet GÖRA vissa saker. Så den här filmen visar ridningens absoluta grund väldigt bra. Barnet kommer att vara mycket stolt efter en sån här lektion. Stolt och glad och full av självförtroende. Precis som det ska vara 🙂

Här ser vi en väldigt bra ridlektion för ett barn. Efter denna lektion så kommer barnet att känna sig duktig och stolt. Det är det viktigaste av allt när man tränar barn. Hon har utvecklat sitt balanssinne alldeles enormt. Och eftersom barnet ännu inte har balansen men ändå får hålla i tyglarna så har ju hästen såklart inget bett i sin mun eftersom det hade skadat dens mun och ryttaren får inte rida med korta tyglar.

Så fort vi ber människor utan balans rida med kort tygel så kommer hästens framåtbjudning att minska, ryttaren måste hålla på och driva och då kommer man med tiden att skaffa sig en så kallad knipsits (det är den sitsen som utvecklas ur den naturliga stolsitsen som alla hamnar i från början) och knipsitsen är det absolut viktigaste om man vill ha bråkiga hästar, dvs det är inget man vill ha. På köpet får man även armar med spikraka armbågar, sådana armar som vi ser på ryttarna i ponnyakuten. Från början har vi alldeles perfekt sviktande armar som man inte måste åtgärda alls.

Men sen lär ridlärarna oss att vi inte får rida med hög hand utan handen ska vara precis ovanför manken. Om ryttaren redan har utvecklat en knipsits (såna vi ser i ponnyakuten) så har hon liksom åkt upp ur sadeln så att armarna inte når ner till det läget där de borde vara så då tvingar man ryttaren att rida med spikraka armbågar för att inte ha för hög hand.

Om ryttaren bara lägger ner handen i önskad höjd utan att ha spikraka armbågar så kommer vi att bli framåtlutade och då ber ridläraren oss att räta upp oss vilket är bästa sättet att tillverka ryttare som svankar. Det är smartare att ge ryttaren balans så att den kommer ner i sadeln så att händerna hamnar i lämplig höjd utan att vi måste vare sig svanka eller ta bort armens naturliga läge.

Problemet med sprikraka armar är ju att hästar är mottrycksdjur. Drar vi i en häst så drar dem emot, dvs vi får den att gå med rak hals, det är en totalt naturlig reaktion. Då låser den sin rygg och höft. Om vi sen ur detta läge försöker få ryttarna att med hjälp av handen böja på sin hästs hals så är ju varje tygeltag en direkthjälp att gå emot handen. Till slut ger dock de flesta hästar upp och släpper bettet och böjer på sin hals, trots att det är totalt onaturligt för dem att gå så.

De får ONT i sin rygg av att gå så. Den tvingas låsa sin rygg och höft, dvs det som går under benämningen swung och svikt går förlorad och det är bristen på detta som ger tex kissing spines och kotledsinflammationer. När ryggen är låst kan inte hästen böjja på sina haser utan tvingas gå med dessa raka vilket gör att hästen inte kan bära vikt på sina bakben vilket ju såklart gör att frambenen överbelastas.

Som ni ser på denna lilla oförstörda ryttare så pekar knä och tår framåt, hon svankar inte, hon har perfekta armar. Hon lär sig balansera. Det är allt som behövs 🙂

Hästen i sin tur har en fin rörelse i rygg och höft, den har en fin lång hals, den har svikt i benen, den böjer sina haser (dvs bär sig på bakdelen), den bråkar inte utan den mest bara går runt och är sig själv.

Som ni säkert förstår så tycker jag att den ridningen som lärs ut i ponnyakuten är helt galen.  Där tillverkas knipsitsar med tillhörande Charlie Chaplinfötter. Vi tillverkar armar som kommer att låsa hästarna och ge dem ledsmärtor. Vi skapar ryttare som lär sig att med ben och händer tvinga hästar att röra på sig på ett sätt som är helt onaturligt. Vi tar bort swungen på hästarna, vi tar bort balansen hos ryttarna. Vi skapar helt enkelt ryttare som lär sig hur man rider sönder hästar.

Om vi ska snacka i ekonomiska termer så är det sån här ridning som får försäkringsbolagen att behöva höja försäkringskostnaderna eftersom hästarna går sönder av den.

Ridning ska vara roligt!!!! Roligt för både häst och ryttare. Det är ju en hobby som man håller på med för att man älskar hästar (hoppas jag….).

Ridning ska vara uppbyggande!!!! Uppbyggande för både häst och ryttare.

Ridning ska göra att för varje pass man rider så lär man sig rida bättre, hästen lär sig gå bättre. Bägges ska LÄNGTA till nästa pass, inte bara ryttaren utan även hästen……

Hästutbildning på ett bra sätt är att rida hästen så att den får mer och mer hasrörelser och mer och mer swung. Det handlar bara om det.

Ryttarutbildning  på ett bra sätt är att lära ryttaren hur den rider hästen så att den får mer och mer hasrörelser och mer och mer swung.

När hästen tillåts ha swung och hasrörelser kvar så kommer den att arbeta glatt och villigt, den kommer inte att vägra göra saker. Den kommer inte att behöva tvingas till saker. Den kommer inte att skygga och kasta sig åt sidorna och leta faror eller att bocka eller att …tja ni vet..Den kommer glatt och villigt att samarbeta med oss, vara fokuserade på oss. För att VI är fokuserade på den. Det där med fokus är oerhört viktigt att utveckla hos ryttaren så att hästen kan få ett fokus.

Ryttare överlag är väldigt fokuserade men på fel saker. Vi är fokuserade på en speciell rörelse, på en speciell halsform, på vad andra ska tycka om oss, om vår ridning, om hur vår utrustning ser ut, vi är fokuserade på att PRESTERA, på att visa upp en häst som imponerar på andra, vi är fokuserade på hur dåligt hästen går, på hur dåligt den gick igår, på hur dåligt den går nu, på hur dåligt det kommer att gå på tävlingen, på vad fel hästen gör, på vad vi ska ha till middag ikväll……. På vad vi lärde oss på en lektion för 500 år sen eller så, på vad Kalle sa i förrgår……

Hästar läser våra tankar och reagerar på dem. Är vi ofokuserade så stänger hästen av och ignorerar oss. Då förlorar vi den viktigaste hjälpgivningen vi har, dvs våra tankar. Då måste vi använda stora hjälper för att rida. Använder vi stora hjälper ger hästen oss stort motstånd.

Om vi istället lär oss att vara här och nu, bara nu. Just nu travar jag. Just nu stannar jag. Just nu… Thats it. En ryttare måste kunna vara här och nu varenda sekund hon sitter på en häst. Det är något man måste träna på.

Om man har en ridlärare som säger driv, driv, håll emot där, vänd snett igenom där, nu tappade du honom….. Hur mycket klarar du av att fokusera då? Att i tanken trava just nu, att stå stilla just nu….. Det är omöjligt att bygga upp ett ryttarfokus med såna instruktion. Det går inte. Vi kan i början bara göra en sak, fokusera på en enda sak.

Fokuset bör ligga i att utveckla känslan för hästen i början. Tex att fokusera på hästens ryggrörelser så att vi kan bibehålla dessa. Fokusera, fokusera tills fokuset blivit en automatisk reflex och vi utan att behöva tänka på det ser till att behålla ryggrörelsen hela tiden. Reflexer kan ju hjärnan använda sig av även när den är stressad. Så om man har genom stort fokus tillverkat en ryttarreflex som står för känslan för hästens ryggrörelser, då funkar ju denna reflex även när vi inte ens tänker på det.

Sån träning kallas att man skolar en ryttare. Man fokuserar på en enda sak när man rider till denna sak blir automatisk. Sen har man den för alltid. Om man varje gång man rider en lektion skapar en enda ny sådan reflex så har man efter några år en himla massa automatiska reflexer i sin verktygslåda (hjärnan) som funkar liksom av sig själv utan att vi behöver tänka på det, då är man helt plötsligt en väldigt, väldigt duktig ryttare som rider på en fantastisk häst.

Det är det jag sysslar med. Det är en ryttarutbildning som jag tror på. som fungerat i 1000 tals år.

Jag tror däremot inte på den ryttarutbildning som vi ser i ponnyakuten. Det gör ont i hela mig när jag ser blivande ryttare genomgå en helt galen utbildning :-(.

De hade kunnat bli jätteduktiga ryttare med rätt utbildning.