Wow vilka fantastiska ryttare vi börjar bli

Jag mår otroligt bra nu. Jag försöker ju sprida god ridning och eftersom jag bara varit igång några månader så har det inte hunnits med speciellt många återbesök hos elever. Jag har mest startat upp nya grupper av kunskapstörstande elever och inte återsett speciellt många av dem förrän nu den sista tiden. Vid första besöket är de flesta väldigt okoordinerade och omedvetna om sin kropp. De vinglas och det juckas och kroppsdelar verkar leva sitt egna lilla liv. Steg 1 i att lära sig rida är ju att ta kontroll över den egna kroppen.

Ridning innebär ju att kontrollera en annan varelses kropp. En varelser som väger sisådär ett halvt ton. Det säger ju sig själv att om man inte har koll på sin egna kropp så är det i princip omöjligt att med sin egna kropp kontrollera en annans kropp.

Så länge man inte kan kontrollera sin egna kropp så är ju de enda verktygen man har för att kontrollera den där andra varelsen de där grottmänniskoredskapen  armar och ben. Med dessa kan man bända och sparka lite för att be det halva tonet att ändra riktning, fart och gångart. Sparkar man lite mer så går det fortare, drar man lite mer så går det saktare. om man drar och sparkar växelvis så kan man få det där halva tonet att under protest förflytta sig i sidled, antingen i form av en ostbåge som går på snedden (jag tror det kallas öppna i folkmun, eller möjligtvis skänkelvikning eller kanske sluta?!?!). Är man riktigt ihärdig med armarna så kan man även få till en form av dubbel ostkroksform sett från sidan också, då har man en ostbågsform med böjen nedåt som man sitter på och sen kan man få hästens hals att bilda en ostbåge åt andra hållet. Det kallas tydligen dressyr och att gå i form har jag fått förklarat för mig.

Det är inte så svårt, det kräver bara att man inte har något emot att be en annan varelse att göra saker som gör att den att få ont i hela kroppen. Ett visst mått av empatilöshet krävs dock av ryttaren. Det kräver också en ganska stor plånbok hos ryttaren. Det uppkommer en massa utgifter till följd av denna sorts ridning i form av veterinärer, kiopraktorer, massörer, nhtränare, specialbett, special sadlar, specialträns etc.  Ofta måste man dessutom köpa en ny häst ganska ofta eftersom den gamla går sönder. Fast det kallas inte att den går sönder. Man brukar säga att man växt ifrån hästen, eller att hästen inte lever upp till ryttarens krav. Men är man rik så kan man ju unna sig såna här trevliga små extrautgifter. Det kostar att ligga på topp brukar man väl säga?

De ryttarna som söker sig till mig, de får dock lära sig betydligt svårare saker.  De får lära sig RIDA. De får lära sig hur man med minsta motståndets lag får ett halvt ton häst att dansa helt frivilligt. Det är alldeles underbart att se. Häst och ryttare ser ut att vara ett med varandra. Inga hjälper syns. Och det konstiga är att inga hästar bråkar eller går med huvudet i vädret och letar efter saker att hoppa åt sidan för. De bara går där och går liksom. Alldeles lugna och avspända och fokuserade. De känner helt plötsligt inget behov av att korrigera sin ryttare längre eftersom ryttaren inte stör dem eller skadar dem.

Vad inte många verkar veta är att när hästen letar faror att hoppa åt sidan för så är det hästens sätt att distrahera ryttaren från att sluta med det ryttaren gör eftersom det inte känns speciellt trevligt för hästen.

När hästen kör upp huvudet när man tar i den så är det hästens sätt att berätta att det gör ont i dens mun när du tar i den.

Om hästen har huvudet uppe alltid så berättar den för dig att du sitter och svankar på dens rygg. Svankar man så juckar man när hästen rör på sig och då är man som en svallvåg på hästens rygg. Det är otroligt svårt och obekvämt för en häst att röra sig naturligt när ryttaren inte sitter stilla där uppe.

Om hästen går som en ridskolehäst med halsen så berättar den för dig att du sitter snett på den, att du får den att behöva skaffa sig SI ledsproblem för att kunna bära dig.

Om hästen virrar omkring och är allmänt ofokuserad så berättar den för dig att du är virrig och ofokuserad.

Hästar gör som vi gör, oavsett om vi vill det eller inte. Det funkar så om man sitter ovanpå en annan varelse. Den som är underst får liksom försöka balansera upp det hela. Det är ren och skär logik.

Om jag återgår till det jag skulle säga från början så har jag nu alltså börjat återkomma till ganska många elever och det är mirakulöst att skåda. Hästarna är glada. Hästarna är lugna. Hästarna är lydiga. Hästarna är smidiga och lösgjorda. Och människorna på deras ryggar bara sitter där och sitter och gör ingenting alls mer än att se väldigt eleganta och stolta ut. De är ingen svallvåg utan de är ett med sin häst. Precis så som det ska vara.

Det ska bli så otroligt kul att börja utveckla dessa ryttare ännu mer, att få dem att börja RIDA.

Min resa har börjat och mina elevers resa också 🙂