Då jag ju jobbat professionellt med hästar i väldigt många år så kallar jag gärna hästar för vad de är och dömer deras beteende. I min värld finns inga dumma och bråkiga hästar, men det finns hästar som har inlärningssvårigheter, som är stela som sågbockar, som har autistiska drag, som är fruktansvärt gymnastiska och utför de högre skolorna på eget bevåg, som är fullkomligt livsfarliga och egentligen borde slaktas av hänsyn till människorna de skadar, som är ett under av samarbetsvilja, som har kroppen emot sig, som har ont, som är sjuka som är missförstådda, som behöver veta var skåpet ska stå, som är fullkomligt underbara, som är födda till elitatleter … Ja ni förstår. Det finns massor med olika hästar med olika personligheter och kroppsliga egenskaper. För mig har de just bara olika egenskaper, så som vi människor också har olika personligheter.
Om jag skulle se objektivt på mig själv om jag var häst skulle jag kallat mig totalt olämplig för ridning pga av dålig exteriör och smärtproblematik och jag borde inte användas i aveln då jag nedärver bettfel.
Jag lägger ingen bedömning i hur jag ser på dem, det bara är så och hur jag ser på dem bestämmer hur jag måste handskas med eller träna just den individen. Utan denna syn är det svårt att ge hästar individanpassad behandling.
En sak som jag dock har lärt mig är att om jag berättar om min syn för en elev, tex säger att hon sitter på en sågbock med inlärningsvårigheter…. Då jäklar har jag förstört hennes dag och liv. Det tog tid för mig att förstå detta, jag har grubblat mycket på det där. Jag kunde alls inte förstå hur man kan bli ledsen och förtvivlad över fakta.
Men så var det en gång en klok människa som beskrev det som att många ägare identifierar sig så totalt i sin häst, ungefär som föräldrar engagerar sig i sina barn, att hon känner sig anklagad och ansvarig för sin hästs fel. Är det ”fel” på hästen är det fel på ryttaren. Man skiljer alltså inte sin hästs egenskaper från sina egna egenskaper.
Man har tagit begreppet ”Du är vad du äter” till ”Du är vad du äger/sitter på”.
Så en anklagelse/bedömning av hästen innebär alltså i deras öron att man riktar en anklagelse mot dem som person. Som att det är ”fel” på dem som människa.
Men vet ni. Det är inte utvecklande att känna så. Det är så totalt förintande för ens självförtroende att det inte ens finns på kartan. Så sluta känna att det är fel på er.
Vissa hästar har så extremt stora psykiska eller fysiska svårigheter att det är omöjligt för deras ryttare att rida bra, omöjligt att prestera bra, omöjligt att utvecklas. Varje ridpass känns som att det går ännu sämre och att man bara sjunker djupare ner i ett träsket för dåliga ryttare/hästägare. Alla andra är ju så duktiga och rider så bra och deras hästar går så bra och… och….
Men vet du… Jämför dig inte med andra, analysera din häst med öppna ögon utan att känna att det är dig du dömer. Sitter du på en sågbock med inlärningssvårigheter eller sitter du på en elitatlet? Finns det en anledning till att allt känns svårt? Är du egentligen inte ganska duktig som får din sågbock med inlärningssvårigheter att prestera så bra som den faktiskt gör? Man måste faktiskt utgå från individen, vad är realistikt för denna individ med individens bakgrund i form av sjukdomar, exteriöra förutsättningar, psyke, etc?
Det viktigaste man bör göra är att sätta upp realistiska mål och drömmar. Och att ge målen olika tidsperspektiv. Tex
*Om 6 månader ska jag ha fått i min häst 5 mil i veckan så att han är redo för en enkel distans tävling eller iallafall har kondition för det?
*Jag ska dagligen träna min hästs hållning och filma detta en gång i veckan/månaden för att om ett år göra en objektiv bedömning om hur vi utvecklats?
Sätt upp långsiktiga mål. Skaffa en sån där 5 års dagbok. För om man inte har mål utan bara dömer varje pass utan att ha ett sammanhang så knäcker man sig själv.
Så nu alla ryttare. Dagens mantra är, utveckling kan alltid ske, det gäller bara att ta reda på nyckeln till hur just du och din häst kan utvecklas.
Mer hästiga diskussioner i Facebookgruppen
[…] Som ryttare är det viktigt att lära sig separera sin egna prestation från sin häst. Det är svårt för många hästmänniskor. Jag skrev en gång ett inlägg om detta som du hittar här. […]
Hade jag varit häst hade min ägare satt på mig en betesreducerare samt varit riktigt rädd för fång 😉 Exteriört, bra dock, stark och skadefri!
Så läsvärt 🙂
Ja jag identifierar mig med min häst då jag faktiskt tycker vi är väldigt lika. Jag har alltid hört att jag är för snäll men sanningen är att jag är snäll 🙂 Jag kan inte be honom om saker jag inte klarar av eller är osäker på då backar han direkt. Därför är jag så fantastiskt glad över att jag hittat dig Linda för nu är jag på den nivå i ridning som jag egentligen klarar av. Jag har inlärningssvårigheter/lätt stressad och är ganska ifrågasättande över allt jag gör annars kan jag inte genomföra det. Och min kloka Isis är VÄLDIGT ifrågasättande jag brukar säga att han inte är så bussig men i like it för det ställer högre krav på mig som egentligen är en fruktansvärd dålig pedagog.
Skrattade att du inte fattade att folk inte vill höra att dom sitter som en sågbock jag är likadan har svårt att linda in saker. Vi syns 1 nov igen 🙂
Intressant och väldigt läsvärt. Kände igen mig. Tack
Hahahaha! Min ägare hade varit likadan 😉