Min blogg är grymt eftersatt och så kan vi ju inte ha det :-). Jag har farit land och rike runt i över 2 månader, levt i en kappsäck, ätit massa skräpmat, sett massa olika ställen, åkt massa tåg… Perioden har varit jobbig, det måste jag få lov att erkänna. Resor och oregelbundet icke så hälsosamt ätande är inte så där hälsofrämjande. Speciellt i kombination med Sveriges kyliga, råkalla, fuktiga klimat när man bott 5 år i ökenklimat. Men jag var tvungen att göra så här, åka runt och kolla om intresse för det jag lär ut fanns och det fanns det ju, i mängd.
Jag VET ju att behovet finns, ett skrikande stort behov men det behöver inte nödvändigtvis betyda att gemene man känner ett behov av att lära sig. Det innebär ju att lära om, erkänna sina fel och brister och det är ganska svårt för de flesta men Sverige har visa sig vara alldeles proppfullt av kunskapstörstande hästmänniskor.
Det verkar vara så att man kommer till en viss gräns med sin vanliga ridning där det inte fungerar längre, där man MÅSTE söka sig andra vägar. Det finns olika gränser när detta händer men om jag ser lite objektivt på det så verkar det vara när man
*Hästen är så sned att ryttaren inser att det finns ett problem
*Hästen blir halt hela tiden
*Hästen drabbas av ryggproblem
*Hästen går knappt att rida för den är stel, spänd och bråkig
*Ryttaren mår illa efter en ridlektion på grund av våldet som hon ”tvingats” utsätta sin häst för under på¨drivning av instruktören.
*Hästen har börjat anfalla instruktören när det vankas lektion
*Ryttaren har börjat bli rädd för sin häst
*Hästen har drabbats av den tråkiga sjukdomen PSSM och är i behov av en mildare typ av träning
*Ryttaren lider av värk i sån grad att hon knappt kan rida längre
Och sen har vi ju naturligtvis de hästmänniskor som bara är nyfikna och kunskapströstande av naturen och bara vill testa något nytt.
Jag personligen ser dock ett skriande stort behov av denna träning för i princip alla ryttare (och hästar). Behovet grundar sig dock inte det som jag antar folk tror det grundar sig på.
Jag antar att alla som jobbar som ridinstruktörer upplever samma som jag upplever. Det är så otroligt frustrerande att hålla en lektion där inga instruktioner följs. Man kan lätt känna att ryttaren är korkad och olydig som inte gör som man säger. Men ryttaren är varken korkad eller olydig. Det är bara hennes kropp som inte riktigt fungerar, den är liksom inte koordinerbar på order från ryttaren utan kroppen verkar leva sitt egna lilla liv.
Instruktören säger ta bak skänkeln och eleven tar bak skänkeln… Tror hon.. I verkligheten händer inte ett skit. Eller höfterna, de är ännu mer svårstyrda, man säger ta fram häften och ryttaren tar bak den?!?!? Eller så säger man trampa ner i stigbygeln och VOILA så trampar eleven ner hälen allt hon kan samt trycker upp sitt sittben medan trycket i stigbygeln inte har förändrats ett enda dugg. Då är det väldigt frestande att liksom betrakta ryttaren som dum och korkad och ge denna instruktioner som funkar.
Det brukar ofta innebära att instruktören ger upp att undervisa ryttaren och ägnar sig åt att instruera hästen istället. Instruktionerna blir då av typen, volta, trava, galoppera, skänkelvikning, öppna etc. Man blundar helt enkelt för att att ryttaren faktiskt sitter i vägen för sin häst och försöker få igenom någon form av ridning där hästen får lära sig göra saker fast piloten säger en helt annan sak med sin kropp.
Sån ridning är aldrig hälsosam för hästen och det krävs då en del våld och tvång för att få hästen att böja på halsen. Att böja på halsen har jag förstått är otroligt viktigt. Det verkar gå före allt annat så man ägnar mesta delen av lektionerna att få hästen att böja på halsarna. Dels böja den i sidled och dels i en krull. Jag förstår inte varför men har konstaterat att det är så. Det har till och med uppfunnits bett och snören i olika former som ska få hästen att böja lättare på halsen.
All fokus läggas på handen, handen juxar konstant med bettet, det kramas, vifftas, bänds, hålls fast etc. Alla dessa för hästen helt meningslösa och oerhört irriterade saker genomförs med sladdrig öppen hand vilket i en hästmun är lika obehagligt som för en människa att skaka hand med en så kallad ”död fisk hand” (ni vet en sådan som inte kramar tillbaka och tar et stadigt handlslag)
Problemet är att om ryttaren sitter i vägen för hästen att röra sig på ett korrekt vis samt utsätter dens hals för en påtvingad böjning så låser man fast hela hästen. Skapar spänningar i den vilket gör att den till slut inte kan bli lösgjord, inte kan arbeta korrekt. Nosen liksom fastnar i ett läge nära dens bog, halsmusklerna fastnar i en statisk spänning som man aldrig bör utsätta en muskel för.
Hästen förlorar förmågan till att söka bettet, få fram nosen och då kan överlinjen aldrig bli lång och underlinjen kan aldrig börja bära och dens sidor förblir olika långa. Den lär sig röra sig i sin stelhet och snedhet. Den tar liksom sönder sig själv för att vara oss ryttare till lags.
Säger som en oerhört känd tysk dressyrtränare sa på en treåringsauktion. ”Kolla in alla fina 3-åringar.. Njut av deras spänst och rörlighet, deras gång. Så här fina blir de aldrig igen för nu ska de ridas in av kreti och pleti… ”
Sååå.. För att återknyta till ämnet. Behovet som finns är att lära ridelever att kunna ta instruktioner så att instruktörerna kan undervisa på ett vänligare sätt. Så det är det jag sysslar med. Och jag tycker att det är vansinnigt roligt måste jag erkänna.
Det är ännu roligare sen när ryttaren har uppnått en viss grad av koordination genom kurser och träning på egen hand och man får hålla en lektion för denna ryttare. Då kan man liksom faktiskt hålla en lektion. Man kan få ryttaren att göra typ 3 olika saker samtidigt, alltså ryttaren kan styra båda sina skänklar och sin rumpa. Då kan man liksom RIDA och då är det helt plötsligt jätteroligt att vara instruktör. Det är dessutom jätteroligt att se andra instruktörer instruera ens elever. När man ser att eleven faktiskt göra vad intruktören säger.
Det är nu man faktiskt kan börja att minska ryttarens skadegörelsen på hästen och det är ju det som ridning går ut på. Att rida sin häst med minsta möjliga skadeinverkan.
Jag utbildar alltså ryttarna, inte hästarna. Men givetvis hänger liksom hästarna med på köpet och får en gratis utbildning allteftersom ryttaren lär sig koordinera sin kropp.
Är du intresserad av min utbildningsstege för ryttare så hittar du info om dessa under länkarna här bredvid (eller ovanför om du läser detta på en mobil).
Kursstart är första fredagen varje månad. Anmälan mailar du till blog@lindah.se