Tja rent krasst, det ser alldeles för ofta för jäkligt ut. Iallafall om man gillar hästar och tycker om när hästar är tillfreds och lyckliga. Men…. Vems fel är det? Är det verkligen korrekt att vi ska döma utövarna av sporten?
Jag tränar många dressyrryttare. Inte en enda av dem är onda människor, tvärtom, de älskar sina hästar och har lagt ner eoner av pengar och timmar av träning på att lära sig behärska dressyrens ädla konst.
Men varför rider de på ett sätt som faktiskt är rent plågsamt för hästen? För att det lönar sig på tävling så klart. Om det INTE lönar sig att rida så så hade de självklart inte gjort det. Om vi sen tänker på den yppersta eliten, de som har det här som yrke. Jag gissar att det ligger väldigt mycket pengar bakom. Man kan inte sluta rida så som det lönar sig på tävlingsbanan för då blir man arbetslös. Det är den hårda verkligheten. Den här filmen dök upp i mitt flöde i morse. Se hela filmen, gör det ni direkt!!! Skynda dig!
Exakt så här är det i mina ögon, filmen är liksom spott on. Jag sysslar mestadels med att lära folk rida från grunden men ibland så kan jag ta mig an ett typ färdigt ekipage för vidareutbildning. Det händer inte ofta men just ekipaget jag ska presentera för er nu tog jag mig an med glädje.
Den här ryttaren träffade jag om jag inte minns fel 2014, på en livekurs långt uppe i Sverige. Hon var en av få som har den där medfödda koordinationen som så få har. Känslan för häst. Så jag visste liksom att fast det verkligen inte såg vackert ut det hon visade mig så fanns det potential för utveckling hos just den här ryttaren.
Hon har ett förflutet inom travet vilket ju gör att hon kan häst. Det är en bristvara idag när vilken 14 åring som helst räknas som expert ;-). När kroppen inte höll för travet, hon har stora problem med höftlederna som ju tar enormt med stryk när man kroppsarbetar, och medicinen hon fick för smärtan i höfterna slog ut hennes njurar och orsakade nervskador i händer och fötterna, då visste hon att det var dags att börja med ett annat yrke.
Det blev ridhästar som hobby först och efter 7 år så har hon tagit sig från ridskoleryttare till ridlärare (ridlärarutbildningen på BYS. Biologiska Yrkeshögskolan i Skara) och utbildat hästen tom Intermedier. Inte illa pinkat säger jag. Hatten av.
Men… Vi har alltså en ryttare som på pappret kan häst och som kan rida och som kan undervisa. Ridlärare, tävlar intermedier och ändå så kändes det fel. Ska det verkligen vara så här? Ju högre upp i klasserna hon klättrade ju tyngre blev hästen i handen och ridpassen kändes mer som en brottningsmatch än som en dans. På träningarna så fick hon jobba med byten, diagonalslutor etc men som hon själv sa, det är inget svårt, visst kan jag göra det men jag då? Det känns fel.
Första filmen jag fick på dem bekräftade alla fördomar som folk har om dressyrryttare. Vad kan ni titta på? Jag vet att det är svårt att se. Men ni kan tex titta på hästens svans, den pekar oftast i samma vinkel som hästens bäcken. I dressyr vill man ju att hästen ska trampa under sig, vinkla in sitt bäcken under sig så om svansen pekar uppåt eller står rakt ut som här så betyder det att hästen inte har vinklat sitt bäcken korrekt. Den är vad jag brukar säga ut och in 🙂
Man kan också se att ju mer hon försöker samla hästen ju mer på bogarna blir den. Dvs att den får lägre mankhöjd. Det är det som händer när man samlar genom att dra in hästens nos. Varför? Kolla på det här skelettet. Precis där halskotorna övergår till ryggkotorna, dvs där halsen fäster i kroppen så är halsens lägsta punkt. Ju mer vi drar i hästens nos ju längre ner kommer denna lägste del, motsatsen till samling. Du kan också läsa om det här. Du kommer att se fenomenet väldigt tydligt i filmen nedan.
Hästen är även väldigt bakom lod och ryttaren tycker att han är tung i handen och att han är lat, dvs det är väldans tungridet här. Detta är som sagt var första filmen jag såg på dem. Dvs utgångsläget.
Så vad fick ryttaren för instruktioner av mig? Vad har hon tränat på? Tja, jag anser att när ekipaget är så här så bör man lägga ner allt vad dressyrridning och ridbanor heter. Hästen tycker inte att det här är så roligt och inte den här ryttaren heller. Hon var redo för en förändring och tyckte att det hon höll på med var fel, trots att hon lyder alla instruktörer och rider som hon lärt sig.
Hästen är tung i handen för att han har fel på motorn 🙂 Hästens bakdel är alltid motorn och om den inte fungerar så fungerar ingenting. Hästen går inte fram för skänkeln för att motorn är sönder.
Så vi har alltså två indikatorer på motorrhaveri så låt oss fixa motorn :-). Grejen med dressyr är att dressyr ger inte hästar så mycket kondis. Det innebär att de flesta hästar inte riktigt orkar göra det ryttaren ber om, därav behovet av konstant drivning. Jag har roat mig med att pulsa mina dressyrekipage och de kommer oavsett ansträngning aldrig upp i pulsnivåer som förbättrar kondisen.
Så de där skrittrundorna som många dressyrryttare stolt berättar att de ger sina dressyrhästar en gång i veckan borde faktiskt byttas ut mot galoppintervaller och skrittrundan borde förlagts till ridhuset om man nu tvunget vill rida i ridhus. Som ni hörde i den översta filmen så koordinerar sig hästar (och ryttare) lättast i skritt så det är smart att skritta på banan och rida fort ute, mindre slitage då det som tar sönder leder är böjda spår och hög fart.
Nu har jag dock full förståelse för att man inte vill rida ut sin dressyrhäst. Halvblod är gymnastiska djur och man behöver vara modig för att våga rid ut dem. Jag har en ponny själv (vilket säger allt om min egna modighetsgrad ;-))
Men iallafall. Ryttaren fick instruktioner om puls, hur man tar den, när man tar den och lite allmän info. Nu var ju den här ryttaren en travtjej så det var ingen nyhet för henne med puls.
Den fina dressyrhästen har gått på släp bakom travaren och den har ridits i galopp och pulsat i snö, allt för att få upp pulsen. Vi har ännu inte börjat finjustera pulsen då det har varit lite jobb med att få hästen att komma upp i puls. Han hade liksom inte riktigt vana vid att ta ut sig på det sättet. Men nu börjar han komma upp i en puls som är något att tala om och han börjar bli pigg och glad och hade enligt uppgift till och med taktat lite 🙂
Hon filmade honom i dagarna och visst är det skillnad. Ryttaren har lättat lite på handen, hästens rygg är lite mjukare och svansen pekar inte lika mycket upp. nu har det alltså gått nästan 1,5 månader sen första filmen. Jag har ännu inte börjat instruera ryttaren så ingen förändring egentligen i hur hon rider förutom att hon drar mindre och att hästen har fått igång motorn lite.
Men vad ska de jobba på nu då? De ska givetvis fortsätta konditionträna tills motorn är helt lagad, dvs tills den orkar bära upp hästens front. Utöver det så ska vi skola hästens bakben en del (dvs skola ryttarens bakdel ;-)). De är lite okoordinerade och tar lite för omedvetna steg för att vara helt påverkbara. De liksom hackar vilket ryttaren känner i både bromsen och gasen. Om man har burit hästen mycket i handen så får man en slags falsk kontroll på den. Släpper man den kontrollen så inser man att man liksom inte riktigt har en kontroll :-). Det är lite läskigt. Men så är det. För att lära sig nya saker så måste man ändra på saker. Förändringar är aldrig lätta.
Men ryttarens sambo som inte är hästkille sa en klok sak. Visst är det konstigt hur icke hästfolk ofta kan se det logiska i hästar 🙂 Ryttaren sa att hon såg framför sig är ju alla gången han tappat balansen och det bara dragit iväg….okontrollerat. …men så sa hennes sambo att det är väl som en bil….bara att gasa sig ur en sladd. Så det har hon gjort. Där hon egentligen vill bromsa så har hon drivet istället. Vilket är det som behövs.
En gång så bad hon om råd då hästen ute på deras kondisrundor i höger galopp slängde rumpan åt höger och om hon försökte åtgärda det så bytte han galopp. Lösningen för det är att se till att hästen går fram till vänster tygel. De flesta ryttare bär sin häst i höger tygel vilket de gör för att höger bak helst vill vara utanför hästens kropp och därmed puttar hela hästen åt vänster. Då kommer hästen att undvika vänster tygel. Det man bör göra då är att släppa höger tygel och erbjuda hästen stöd i vänster tygel och använda sin kropp för att få hästens vänstra bakben att gripa tag mer och liksom skjuta hästen framåt. Man kan säga att om hästens bakben är som två båtmotorer så är höger bak en stark motor och vänster bak en liten sån där gräddvispningsmaskin som min mamma hade :-). Man måste liksom uppgradera gräddvispningsmaskinen till en rejäl utombordare :-). Detta göres enklast i uppförsbackar. Och lösningen heter i dessa lägen alltid DRIV och aldrig broms 🙂
Ryttaren då, hur har hon tagit de här instruktionerna? I början tror jag att hon kände det lite som bortslösad tid att rida ut. Det är ju faktiskt dressyr hon vill hålla på med. Men hon har nog under resans gång kommit på hur bra det här är för hästen och nu har hon som plan att starta i distans i sommar 🙂 Plus att hon givetvis ska tävla i dressyr också. Men hon har varit en strålande elev, följt mina anvisningar och kämpat för att förändra sig själv. Men grejen med en sån här förändring är att den kommer inte förrän ryttaren är redo. Eller när det inte längre lönar sig att rida så här för dressyrdommare ;-). Sporten behöver förebilder och jag tycker nog att hon här är en sån där härlig förebild 🙂
Fler uppdateringar följer när vi har något att visa 🙂
Första inlägget om dem hittar du här.