När alla pratar om blåa tungor, hårda nosgrimmor, olyckliga hästar etc så tänker jag oftast steget längre. Var gick det fel? Vad kan vi se med blotta ögat? Det jag reagerar på är ryttarnas händer och var de befinner sig i förhållande till hästens hals och mankar.
Har någon mer än jag funderat på att idag så är det ett stort hål där mankarna borde vara? Förr så kunde man ha sina händer precis vid hästens manke, men om man har det idag så måste man typ sitta i fältsits för att nå fram, alternativt skaffa armproteser :-). Studera bilderna nedan med ett öppet sinne. Dvs döm inte ekipagen utan använd dem för att lära er saker, studera enbart den här lilla detaljen händernas läge i förhållande till manken.
Ser ni att där ryttaren kan ha sina händer i normalläge och ha dem bredvid manken så är det ingen skarp gräns mellan manke och hals? Halsen ser liksom ut att växa upp ur manken i en rund fin linje.
Däremot så där ryttaren inte kan ha sina händer i normalläge vid manken så är övergången mellan manke och hals oharmonisk, kantig liksom.
Jag lägger nu ingen värdering i de enskilda ekipagens fel eller rätt så starta inte en flod av negativitism utan se bara på den detaljen. Kan det vara därför som vi ser så många ryttare i baksits och svank nuförtiden? För att de försöker lyda ridlärarens låg hand och rak rygg och ridläraren i sin tur lär ut detta för att det står i boken att ryttarens hand ska befinna sig strax ovanför hästens manke och ryttaren ska ha en rak rygg.
Det kanske inte är en utupi att rida alla hästar med samma typ av sits? De utan manke kanske man inte bör rida med rak rygg och handen strax ovanför manken? Man kanske istället borde rida dem lite mer framåtlutad. För det måste ju bli spänningar i ryttaren av att försöka sitta enligt mallen i ridhandboken och vi vet ju idag att spänningar i ryttaren fortplantar sig till hästen…