Vad ska man säga?

Jag har lite tappat blogginspirationen. Jag gör det ibland och jag har aldrig riktigt förstått varför. Men nu när jag tänker på det så inträffar det alltid när det är en stor tävling. Ni vet när Facebookflödet liksom fylls av hästar med ångest i ögonen… Jag undviker i min vardag alltid ställen med ångestfyllda hästögon vilket involverar ridskolor, tävlingar, ”finare” inackorderingsstall. Ja ni vet, överallt där det praktiseras det som kallas dressyr. Jag brukar dock undvika att skriva dessa negativa tankar i min blogg eftersom jag är smart nog att inse att det inte hjälper att prata skit och att klanka ner. Men ibland så liksom kokar det över.

Jag tror att vi är väldigt fel ute. Jag läser i ett dressyrforum ibland, jag inser att det inte är bra att alltid vara en struts som jag, om jag alltid undviker att se det som är normalt då finns det risk för att jag glömmer vad det är som jag långsiktigt arbetar mot. Så det är bra terapi för mig att ta mig 5 minuter då och då för att titta på det som är många hästars dystra verklighet. Det är skrämmande läsning. På riktigt, det är för mig som att gå in i spökhuset på nått tivoli.

Det som skrämmer mig mest är när mammor skriver om sina barn, om de ska köpa en ny ponny eftersom den de har inte tävlar så bra och att de är rädda för att barnet tröttnar om det inte får samma resultat som kompisarna får på tävlingarna. Herregud, låt ungen tröttna då, då var hon ju egentligen inte intresserad av hästar utan av att tävla. Det finns massa saker man kan tävla som inte involverar en levande varelse av kött och blod med känslor.

En gång läste jag om en mamma som skrev och klagade på att dottern hade en ponny som bara gick i form om hon rider absolut korrekt, dottern var alltså tvungen att RIDA bara för att få hästen att gå i form. Hon önskade en ponny som inte krävde att dottern skulle vara tvungen att rida korrekt….. MEN..Jag vill skrika. Det är väl jättebra att ungen måste rida korrekt. Och jättedåligt om hon kan uppnå samma resultat utan att rida korrekt.

Ridning har liksom blivit något jag inte gillar. Något som ger mig en bitter smak i munnen. Visst är världen helt galen om jag som lever för hästar inte står ut med att titta på när de rids…..

Jag la en gång ut en film i en Facebookgrupp. En film som visade en oerhört mjuk fin ridning. Vet ni vad jag fick för kommentar om filmen? Den går ju bara där och såsar, tygeln glappar… Vi är alltså så vana vid att hästar som jobbar måste se spända ut och ridas med en stram tygel att det här anses som att hästen såsar….

Missförstå mig rätt nu. Jag säger inte att hästar måste gå på slapp tygel och att det är fel att rida mer samlat men vad jag säger är att när en häst arbetar så kan det se ut på olika sätt. Det som är sorgligt är att man anser att den här hästar såsar, det gör den ju inte. Den har en mjuk och trevlig arbetsform. Dressyr har blivit likvärdigt med en häst som är spänd och gärna dreglar. Jag har även fått kommentarer på filmer jag lägger ut att den där går inte korrekt eftersom den inte skummar runt munnen. Så att en häst ser ut att ha drabbats av rabies är alltså ett bevis på att den arbetar korrekt. Fel, ack så fel.

Skum betyder för mig bara att den är orolig i munnen. Hästens utsöndrar saliv i mängd när man klämmer ihop dens spottkörtlar. Detta uppnås på mekanisk väg, det har alltså inget att göra med om man klämt ihop spottkörtlarna korrekt eller med våld. Om den inte kan svälja undan den här saliven och det händer saker i dens mun som skapar friktion så blir det skum, lite som diskmedel ;-). En skummig mun är alltså inget tecken på att den jobbar korrekt.

Jag vill så gärna få er att förstå vad det innebär att ”Gå på tygeln”. Ni ska därför få lyssna på en ljudfil från en av mina onlinekurser. Offra 20 minuter av ditt liv för att förstå begreppet gå på tygeln. Snälla, bara gör det. Du hinner, jag lovar.