Jag hör och ser ibland skjutkrafft nämnas som något ont. Att detta onda till varje pris måste utplånas. Skjutkraft omnäms ibland att förstöra takten, att förstöra formen etc. Ibland får jag uppfattningen om att skjutkrafft är en egen varelse som inte bör finnas i en häst. Så nu tänkte jag skriva om min uppfattning av skjutkrafft. Så som jag ser på det.
Skjutkrafft är alla ryttares bästa vän. Det är det som ger spänst, framåtbjudning, form, rakriktning, swung etc. Det är det som är, hm… Tja, hästens naturliga sätt att röra sig på.
Skjutkrafft är liksom motorn som alla hästar har i rumpan. Denna skjutkrafft ska vårdas ömt. Brist på skjutkrafft gör att hästen inte söker sig fram till handen, och när den inte söker sig fram till handen så har vi inget att rida på. Det är ungefär som att försöka få upp en bil till 110 på en motorväg på ettans växel. Det går liksom inget bra.
Grunden i alla ridning är att få hästen att vilja fram till handen. Kallas gas med ett fulare ord. Men det har blivit ett fulord det där med att söka sig fram till handen. Det är tydligen modernt att stoppa denna sökning antingen med hjälp av stångbett eller med hjälp av en sågande hand. Det blir inget bra. Vi vill att hästen ska vilja vara i handen och för att den ska vilja vara i handen måste vi erbjuda den en bekväm hand som är stilla och inte för en sekund verkar bakåt. Nästan alla händer verkar bakåt. Det är något man måste skola om sig till att inte göra. Få en framåttänkande stilla hand.
Om man har en bakåttänkande hand och har ett ostabilt överliv och en svankande rygg så kommer vi att få för mycket i handen. Hästen söker handen och möts av ett bakåttryck. Då måste hästen gå emot för så fort han släpper så kommer ryttaren att dunka ner i hans rygg. Han kommer alltså INTE att släppa bettet av ren självbevarelsedrift. Många försöker bota detta genom att såga och bända och plocka eller att sätta på ett skarpare bett. Det enda som händer är att hästen kommer att sänka sin rygg och låsa fast sig om man nu skulle lyckas med att få den att släppa bettet.
För att en häst ska kunna trycka emot bettet så måste den ha något att spjärna emot. Grovt förenklad beskrivning av detta är att den (överdriven beskrivning9 liksom gräver ner baktårna i marken för att ta spjärn. För att kunna göra detta så måste den sänka sin rygg och vinkla bäckenet bakåt. Om vi fortsätter att hänga den i munnen kommer den att spjärna emot ännu mer.
Botemedlet är att få upp dens rygg, vinkla in bäckenet så att bakbenen kommer mer under hästen så att den inte kan gräva ner tårna i backen. Man tar alltså bort möjligheten för den att gå emot. Den blir alltså okapabel att kunna gå emot bettet.
Om man vill få hästen att sänka ryggen så ska man svanka, luta överlivet bakåt, trycka ner sittbenen i dens rygg, jucka lite i sadeln, sitta i stolsits, låsa sin fotleder med en nertrampad häl. Då ger man hästen den bästa förutsättningen för att kunna vara tung i handen och hård i munnen.
Om man däremot vill ha hästen lätt i handen ska man vara spänstig i alla benens leder, man ska inte svanka, inte jucka, man ska sitta i lodrätt sits, få upp sitttbenen från dens rygg, och man ska vara stilla i sadeln och inte ha en bakåtsträvande hand. Då ger man hästen den bästa förutsättningen för att kunna bära och då blir den lätt i handen.
En häst som är bärig kan INTE vara tung i handen. Det är en omöjlighet. Om man har fått hästen bärig så har man tagit skjutkrafften och omvandlat den till bärkrafft. Då kan man använda denna krafft till att rida på. Så det är det man ska sträva efter om man vill kunna rida sin häst på lätta hjälper.
Dock kan man ibland vilja använda mer skjutkrafft då man kanske vill ha hästen mer framåt, eller mindre samlad. Då är det enkelt att få fram denna enligt beskrivet ovan. En bra ryttare ska kunna använda alla hästens funktioner, som att spela på ett instrument. Ridning handlar inte om att utplåna vissa saker utan om att kunna använda dessa till sin fördel.
Mer hästiga diskussioner på Facebook.